Tillräckligt frisk för att springa 527 dagar i rad

I mars 2020 kände jag att jag behövde få lite mer volym i min löpning och bestämde mig för att återigen påbörja en Runstreak (minst 1 engelsk mile varje kalenderdygn). Jag har ju provat det tidigare och tycker det är ett skonsamt sätt att hålla i gång sin löpning på. Dessutom är det ju ingenting som hindrar att man då och då springer lite (eller mycket) längre än den där milen. Så, den 28:e mars 2020 markerade jag Dag 1 i träningsdagboken.

Skillnaden denna gång jämfört med tidigare gånger var att jag nu hade en mer avslappnad inställning till min löpning. Inför S:t Olavsleden hade jag väldigt tydliga volym- och veckomål som jag skulle komma upp i vilket gjorde att jag många gånger upplevde löprundorna som ett ”måste”. Den här gången ville jag ha det hela mer lustfyllt och tillät mig därför rena ”viloveckor” efter längre utmaningar, eller där jag bara kände mig allmänt sliten och trött. Så även om jag ville få upp löpvolymen ville jag samtidigt tillåta mig själv att inte lägga så stor vikt vid om jag någon vecka då och då inte kom upp i en viss distans. Det blir ju ändå lite mer balans och harmoni i livet om man också tillåter sig att prioritera familjen emellanåt och att kunna unna sig en ”vilovecka” efter ett maraton eller ett ultralopp.

En liten runda varje dag blev det ändå även om det ibland kunde vara på ganska stela ben (t.ex. efter ett ultralopp) som jag tog mig ut. Och dagar blev till veckor, veckor till månader och till slut passerade jag året. Sedan rullade det på och för ungefär en månad sedan (9/8) passerade jag 500 dagar.

Men söndag 5:e september, på dag 527, känner jag att halsen börjar bli irriterad. Dock ingen feber eller ont i halsen så joggar jag ändå mycket sakta knappt 2 km. Men jag noterar efteråt att löparklockans pulsdata indikerar hög ansträngning. Ser ju inte så bra ut, så tidigt i säng och hålla tummarna för att det går åt rätt håll.

Det gör det tyvärr inte utan på måndag morgon (6/9), på det som skulle blivit dag 528, har halsen blivit sämre och det gör nu ont när jag sväljer ☹

En av invändningarna som man ibland kan höra mot att pröva Runstreak är att man tror att det innebär att man då springer trots att man är sjuk, allt för att inte avbryta (eller kunna nå en hög siffra). Det finns det säkert de som gör, men jag tror det är lika vanligt (ovanligt?) även bland andra löpare. Själv har jag, i Facebook-grupper jag är med i, sett många ta det kloka beslutet att avbryta just av hälsoskäl. För egen del har jag satt upp två kriterier för när jag inte ska springa (och de hade jag bestämt redan innan jag provade Runstreak första gången):

  1. Feber! Och/eller
  2. ”Taggtråd” i halsen

Så när jag nu står där, vid en av de gränser jag sagt att jag inte ska gå över, är det egentligen inte ett svårt beslut. Jag har alltid känt att ett högt antal dagar aldrig får vara viktigare än min långsiktiga hälsa. Det har funnits gånger då jag känt mig lite risig, kanske lite snuvig, men ändå joggat väldigt lugnt 1 mile. Men aldrig om något av mina ”stopptillstånd” inträffat. Och jag undrar om inte denna dagliga rörelse faktiskt stärkt mitt immunförsvar. Eller som min kloka hustru sa; Tänk att du varit tillräckligt frisk för att springa i 527 dagar!

I väntan på att kunna börja springa igen filosoferar jag:

När jag närmade mig 500 dagar funderade jag en hel del på om jag identifierade mig som ”Runstreakare” eller inte. Visst, jag hade en pågående streak, men hur stor del av min självbild utgjorde den? Vad skulle det innebära för mig själv som löpare om jag någon gång längre fram bröt min streak (och den dagen var ju då dryga tre veckor bort)?

Efter en veckas vila från löpningen, i väntan på att förkylningen helt ska ebba ut, kan jag konstatera att jag saknar:

  • vanan av att inte fundera på ”om” utan ”när” jag ska springa.
  • den dagliga rutinen av att sticka ut på en runda, ibland kort, ibland lite (eller mycket) längre.
  • att all löpning inte behöver vara träning. 1,61 km är ju ett Runstreak-pass lika mycket som ett ”Run your age” på 54 km (som det var i år).
  • glädjen i att upptäcka nya stigar och miljöer på platser jag annars inte hade fått uppleva om jag inte hade haft rutinen av en daglig löprunda.
  • glädjen av att se fram emot firandet av nya delmål
  • fundera på nya, ”tokiga”, jubileumsrundor

Så, Ja, jag Är en ”Runstreakare” (och löpare) som springer enligt följande prioriteringar:

  • Att sätta hälsan först, för att hålla på lång sikt, kommer alltid att vara viktigare än en intakt streak (även om jag, förstås, gärna slår mitt PB även här)
  • Att springa långt kommer alltid att vara viktigare än att springa fort (även om jag gärna blir lite snabbare på ”korta” distanser såsom milen och halvmaran).
  • Att ha balans i livet och tillvaron kommer alltid att vara viktigare än volym- och veckomål.
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.