2021 Hemmavasan 90 km

Hemmavasan
Lördag 21:a augusti 2021
Distans: 90 km

Det är skönare lyss till en sträng, som brast, än att aldrig spänna en båge
/ Verner von Heidenstam

Ultravasan90, från Sälen till Mora, var mitt huvudlopp i fjol. Tyvärr kom ju en viss pandemi emellan och loppet, likt många andra, omvandlades till en virtuell variant (”Hemmavasan”). Mina 90 km, som jag sprang på Björnön i Västerås 22:a augusti, innebar nytt distansrekord för min del.

Detta år var jag återigen anmäld till loppet och förhoppningen var att nu få uppleva mina 90 km på plats i Vasaloppsarenan. Men tyvärr, smittläget tvingade arrangörerna att i maj meddela att det återigen blev en Hemmavasa. Trist, men jag var ändå mentalt var jag förberedd på att det skulle bli så.

På sociala medier blev det dock en viss diskussion om man ännu ett år skulle ”betala för ett träningspass”. För egen del tvekade jag dock inte på en ny virtuell upplaga. Detta eftersom jag är ganska novis på så här långa distanser. Förutom mina 90 km ifjol är mina 80 km på Ultra Interval Challenge 2020-06-27 de enda gångerna jag varit en bra bit över ~50 km.

Förra året var mitt mål att klara distansen oavsett sluttid. Jag tillät mig därför också att ta ganska så generösa pauser varje gång jag kom in i ”depån”.  Eftersom det var första gången jag sprang så långt var det väldigt skönt att Hemmavasan inte har någon maxtid till skillnad från Ultravasan där det är reptider i de olika kontrollerna.
Naturligtvis kunde jag dock inte låta bli att efter loppet jämföra mina passeringar i de virtuella kontrollerna med de officiella reptiderna och när jag då såg att jag hade klarat alla reptider utom den sista i Eldris så skavde det förstås lite.

Fjolårets rep- och passertider

Målsättningen för årets lopp blev därför:  Klara distansen OCH samtliga reptider. ”Taktiken” jag tänkte försöka var att dra ner längden på pauserna.

Efter en del funderande (och provspringande) så bestämde jag att årets Hemmavasa skulle springas längs banan för Black River Run. Eftersom varvet är 16 km och dessutom lite mer tekniskt än milspåret på Björnön kändes det som en bra utmaning.

Vi upprepade traditionen från i fjol och bokade hotell i Västerås för att göra det hela lite mer likt ett riktigt lopp. Familjen utlovade support.

Mål, energiplan och tidsuppskattning

Förutom resultatmålet ovan återanvände jag det mesta från förra årets processmål och justerade där det behövdes;

  • Spring lugnt fram till Rocklundaspåret och gå sedan de sista 2 km varje varv (spåret innehåller en hel del uppförsbackar så därför det bra att ta gå-pauserna här).
  • Försök äta ngn fast föda vid gå-pauserna. Detta för att dels ge magen mer tid att smälta maten, dels för att försöka minimera pauserna.
  • Var snäll mot supporten! (Dvs, var inte grinig när jag börjar bli trött!!)
  • Oavsett väder, försöka se det positiva i situationen

Energiplan

Så länge som möjligt; 150 gram kolhydrater/varv enligt:

  • Timme 1 (90 g): 5 dl U Sport (60 g) och 1 U Gel (30 g)
  • Timme 2 (60 g): vatten och 3 U Gel (á 20 g)

Extra salt om det är soligt och varmt!

”Tidsplan” – ett försök till uppskattning

När jag provsprungit banan har ett varv tagit ca 2 timmar (inkl. gång-paus sista 2 km) så med en kortare paus efter varje varv + tid för en lite längre lunchpaus kanske en sluttid på mellan 13 och 14 timmar skulle kunna vara rimlig.

”Fast det kommer nog att gå långsammare och långsammare för varje varv…” påstod en klok person (min hustru). Äh, inte då tänkte jag…

Race day

Gryning och spänd förväntan

I vanlig ordning vaknar jag före klockan. Det spelar egentligen ingen roll vilken tid jag ska gå upp. Positivt är ju att då kan jag göra mig i ordning utan att stressa innan jag går ner och hämtar min frukostpåse.

Strax efter 05:00 parkerar jag på ett lämpligt ställe uppe vid starten. Det är en klar morgon, så där lite lagom kyligt och jag drar på mig en underställströja under T-shirt och jacka. Justerar det sista och fyller västen med energi och vätska innan jag startar Vasaloppsappen och ger mig i väg vid 05:35.

”Depån”

”Från Smågan till Mora” – Noteringar från dagen

Ultravasans sträckning och banprofil

Varv 1: 1 – 16 km

Första varvet känns toppen. Tar det lugnt och försiktigt, njuter av att se dagen komma.

Solen på väg upp över fälten

Strax innan 6 km-passeringen springer jag över Skultunavägen och kommer in på mitt favoritavsnitt av banan; den långa, smala stigen längs Svartån. Jag njuter i fulla drag. Tankarna går i termer av ”Undrar vad nästa utmaning blir? 100 km eller 100 miles?” ”Little do I know” om hur dagen ska utvecklas…

Stigen längs Svartån

Kommer fram till trappan under E18-bron och härifrån har jag redan bestämt att jag tar gå-paus genom Rocklundaspåret tills jag är framme vid varvningen. Uppe i spåret upptäcker jag sedan att jag tappat min skräppåse. Går tillbaka ett par meter, men hittar den inte. Det är lite störande, speciellt när man själv irriterar sig på slängt skräp i naturen. Tror mig dock veta var jag kan ha tappat den eftersom jag minns att jag stoppade ner skräp i den strax innan nämnda trappa.

Hade tänkt mig en kortare paus på ~15 min, men när jag ser att telefonen tappat lite väl mycket batteri stannar jag 10 minuter extra för att vänta på att batteriet laddats lite mer.

Energi under varvet: enligt plan.
Passerade vasaloppskontroller; Smågan

Varv 2: 16 – 32 km

Även detta varv går bra. Tycker att allt flyter på enligt plan och jag känner mig stark. När jag återigen närmar mig trappan hittar jag också skräppåsen jag tappade föregående varv, den låg ganska precis där jag misstänkte. Skönt att kunna ”städa” efter sig.

Trappan under E18-bron och början av mitt planerade gång-avsnitt

Humöret skiftar dock snabbt när jag upptäcker att Vasaloppsappen verkar ha tappat GPS’n. När jag kommer in i depån står min klocka på 33 km, medan appen bara har knappa 28 noterade. Dessutom har ”Stoppa tracking” ändrats till ”Starta tracking”. Dock fortsätter appen att räkna avverkad tid, så något galet är det som är på tok. Det här känns inte alls bra och jag blir våldsamt frustrerad. Det är så illa att jag på allvar överväga att avbryta alltihop.  Det blir en lång paus på 45 min där jag pratar i tfn med supporten (som ska komma senare under dagen).

Störande när tekniken inte fungerar. Tydligen var det samma sak, för vissa, förra året

Energi under varvet: enligt plan.
Passerade vasaloppskontroller; Mångsbodarna

Varv 3: 32 – 48 km

Till slut bestämmer jag mig ändå för att fortsätta. Minns att det förra året var folk som hade liknande problem och att de fick efterregistrera sina resultat. Jag har ju ändå datat i min löparklocka och tänker att jag får väl ringa Vasaloppet på måndag (för de har ju såklart inte öppet nu). Fast störande är det och jag är fortfarande sur när jag ger mig ut igen.

Ett av banans trail-avsnitt

Det goda humöret från de inledande varven är som bortblåst. En av de positiva minnena från förra året, att få aviseringar om vilka kontroller jag passerar virtuellt, är inte där. Dessutom börjar det bli fysiskt jobbigt nu, tar gångpauser där jag tidigare sprungit. Dessutom blir jag ideligen kissnödig och tvingas stanna bakom ett träd eller buske. Har egentligen ingen lust att fortsätta, men vet att Cina och Simon nu kommer att vara i depån, vilket gör det mentalt lättare att fortsätta framåt.

Energiplanen fungerar fortfarande, men jag har ändå börjat känna mig rejält trött.
Vasaloppskontroller jag skulle ha passerat om inte appen krånglat; Risberg och Evertsberg

Väl tillbaka i ”depån” blir det en planerad, längre, paus; toalettbesök, en halv pizza till lunch, samt en del prat om hur jag känner det. Medan vi sitter och pratar upptäcker vi att klockan, som jag lagt ifrån mig på det medhavda bordet, fortsätter att räkna upp distansen (om än i väldigt långsamt tempo). Detta är ingenting jag sett förut och det känns lite ostabilt. Man kan ju tycka att om jag inte rör mig något så borde inte den loggade distansen öka heller.

Varv 4: 48 – 64 km

Hade gärna stannat hos familjen, men ger mig ändå ut igen efter en knapp timme. Simon har sedan lovat att följa med ut på femte varvet, vilket känns skönt.

Men trots att jag fick ny energi när Cina och Simon dök upp känns det strax skit igen. Orkar inte tänka på något intag av energi utan tar endast små klunkar vatten. Gissar att den halva pizzan kanske blev lite väl mastig. Känner mig så otroligt trött och trots att jag var på toaletten i pausen är jag kissnödig mer eller mindre hela tiden. Försöker springa något, blir kissnödig, springer bakom en buske, 0 energi kvar och så håller det på. Och naturligtvis blir man lite orolig; man, 50+ och problem med kissandet. Klart att det ringer varningsklockor.

När jag, efter ungefär 9 km, passerat min favoritsträcka längs Svartån sjunker jag ihop på en bänk. Nu ger jag upp! Orkar inte fortsätta. Har fått i mig vatten och en del av sportdrycken, men ingenting mer. Vill egentligen bara lägga mig ner på bänken och sova. Morgonens tankar om 100 km eller 100 miles som nästa utmaning kan jag bara skaka på huvudet åt. De tankarna känns, här och nu, så otroligt naiva. Hade jag orkat så hade jag skrattat åt mig själv, men inte ens det har jag några krafter till…

Det räcker nu! Vill bara lägga mig ner och sova 🙁

Efter en stunds självömkan ringer jag supporten och beklagar mig. Kanske hjälper det lite att få gnälla av sig ett tag för till slut bestämmer jag mig i alla fall för att fortsätta varvet ut så får vi se sedan. Cina kommer dessutom och möter upp med Ramlösa + en godispåse och cyklar sedan med mig längs resten av sträckan fram till trappan under bron. Med sällskap orkar jag i alla fall fortsätta röra mig framåt.

Väl i depån sjunker jag bara ihop i en campingstol. Känner mig helt urlakad och vet inte om jag orkar resa mig flera gånger. Plockar till slut fram mina sjukdomskort (som är olika problemtillstånd och föreslagna lösningar som Rune Larsson tar upp i sin bok ”Löparglädje”) och läser att ”matthet, svaghetskänslor, onaturlig sömnighet, pinkar ofta” är symptom på saltbrist. Rådet är att blanda till en saltgrogg. Sagt och gjort, två McDonaldspåsar löses upp i ett halvt glas vatten. Gott kan väl ingen påstå att det är, men hjälper det så. Vilar en stund till innan jag reser mig upp. Nu får jag sällskap de sista 26 kilometrarna.

Varv 5: 64 – 80 km

Det är en otrolig skillnad detta varv. Förutom att jag nu har Simon med som sällskap så orkar jag springa igen. Det flyter inte på som de första varven, men förändringen jämfört med föregående varv är påtaglig. Blir faktiskt riktigt förvånad själv. Det är nästan så att det är roligt att springa igen. I och för sig får jag fortfarande springa bakom ett träd, eller en buske, stup i kvarten, men mattheten och orkeslösheten från ett par timmar sedan är borta.

Solen på väg ner när sträckan längs Svartån avverkas en sista gång

Märkligt vad lite salt (eller snarare bristen på detta) kan orsaka. Nu kan jag i stället berätta för Simon om de olika ställena på banan; De olika trailavsnitten, banan där vi spelade paintball för ett antal år sedan, min favoritsträcka längs Svartån, etc. Pekar också ut bokbytarlådan i koloniområdet när vi springer förbi.

Bokbytarlådan i koloniområdet (fotot taget tidigare på dagen)

Jag orkar också peta i mig några gels förutom att dricka vatten.

Det är förvånade miner när vi når depån för sista gången. ”Men vad fort det gick!” Ja, när man orkar springa en del igen så. Ny saltgrogg blandas till medan vi diskuterar hur vi ska springa de sista 10 kilometrarna. Vi väljer att följa delar av banan från Atea Mälarmaraton ner mot stan och sedan ”fylla på” med de kilometrar som krävs. Efter påfyllning av vatten ger vi oss i väg.

Sista 10 km

Det har börjat skymma ganska ordentligt nu. Hade inte räknat med att vara ute så här länge så det är tur att vi följer gångvägarna ner mot centrum. Energimässigt är det som under varv 5; jag orkar springa längre sträckor (men undantag för ett par akutstopp) med kortare inslag av gång.

De sista kilometrarna ”cirklar” vi runt i områdena kring hotellet och avslutar sedan med en stor loop på parkeringen innan distansen till slut är uppnådd.

Klockan har hunnit passera 23:00 innan dagen till slut är till ända. Den blev längre och betydligt tuffare än jag kunnat föreställa mig, men nu är det i alla fall klart. En alkoholfri skål får sätta punkt innan det är dags för dusch och lite mat.

Tack för idag!! <3

Funderingar efteråt

Ambitionen var ju att både klara distansen och förbättra tiden från i fjol. Distansen klarade jag till slut, men tiden blev ju en helt annan än den jag hoppats på. Men jag tänker att man måste ju våga utmana sig själv lite ibland också. Dessutom hade jag valt en lite mer utmanande bana än förra året.

Nöjd eller missnöjd? Direkt när jag gick i mål var det bara skönt att en lång dags färd mot natt var till ända. Och med lite tid att tänka efter; kan man egentligen vara missnöjd när man faktiskt klarar av att ta sig 90 km på en dag? Jag tycker inte det. Dessutom finns det ju alltid lärdomar att dra när saker inte går som man tänkt.

Så, vad tar jag med mig från denna dag? Jo;

  • Att drabbas så kraftigt av underskott på salt var en ny erfarenhet. Lika viktigt som att tänka på energi- och dryckesplan är det att tänka på saltet när utmaningarna blir lite längre. Detta är definitivt något jag tar med mig och tänker öva på (dvs., att inta salt regelbundet under långa pass).
  • Jag la otroligt mycket energi på något jag inte kunde påverka när Vasaloppsappen började krångla. Det gick ju så långt att jag faktiskt funderade på att avbryta dagen. Att inte fokusera (och därmed påverkas) så mycket på saker som ligger utanför min kontroll är också något jag tar med mig till kommande utmaningars processmål.
  • Att kunna ”ringa en vän” kan vara viktigare än man tror när golvet så att säga försvinner under fötterna. Och att det faktiskt är möjligt att ta sig upp igen ger (om inte annat, mental) styrka inför framtiden.
  • Det kan ju faktiskt var idé att kolla på ”sjukdomskorten” så snart det går om något inte är som det brukar. Dessutom bör jag nog gå igenom dem lite mer med ev. support så att de också kan hjälpa till att identifiera eventuella brister etc.

Men det ”märkligaste” av allt är väl ändå att så fort jag kom på det där med saltet så blev jag sugen på att åka tillbaka och försöka mig på 5 nya varv på samma bana så fort kroppen (och kanske också min hustru 😀 ) tillåter. För nog borde det väl gå bättre om jag också tar salttabletter regelbundet?! Tänker jag i alla fall 😉