Maraton på hemmaplan

Idag var vi många som egentligen skulle varit i Stockholm för den årliga, 42,2 km långa, löparfesten. Nu blev det ju inte så pga Covid-19. Loppet är framflyttat till den 5/9 och låt oss hoppas att det går att genomföra loppet då (fast själv är jag pessimistisk).

Tack och lov har jag inte för egen del drabbats av någon ”löpardepression” pga det inställda loppet. Den främsta orsaken till det tror jag är det faktum att jag under våren fokuserat min träning på att komma tillbaka som en starkare löpare (dvs, en som inte slarvar med löpstyrkeövningarna) efter min muskelbristning strax före nyår. Lopp eller ej så har det primära varit att kunna springa långt igen utan skadebesvär och då har det fått ta den tid det tar. Jag har därför valt att se de inställda loppen som ”bonusträningstid”.

Men så var det ju det här med Stockholm maraton. Det är klart att jag sett fram emot loppet och att det kändes tråkigt att inte få springa det nu. Men om jag nu ändå varit inställd på att springa en mara denna helg så kan jag väl göra det ändå tänkte jag. ”Energistation” sattes upp i carporten och denna skulle passeras ungefär var 10km.

Första varvet på rundan går bra. Lugnt och försiktigt. Viktigt att inte gå ut för hårt. Vädret är också initialt ganska ok med ganska mycket moln, men tyvärr (tycker en maratonlöpare) spricker molntäcket snart upp och resten av dagen blir ganska solig och varm. Efter dryga 10 km är jag hemma och byter raskt ut tomma flaskor, samt plockar på mig nya gels.

Andra varvet flyter också på ganska bra och jag är nog lite förvånad över att det inte känns mentalt jobbigt att springa 4 varv på en milbana. Ny påfyllning efter dryga 21 km.

Under det tredje varvet kommer dippen. Jag börjar få svårt med energiintaget. Klarar inte av smaken av sportdryck längre och övergår mer och mer till bara vatten (och gels). Om det är värmen som spökar vet jag inte, men efter ungefär 25km börjar det bli ordentligt tungt och jag överväger på allvar att bryta. Men jag måste ju ändå ta mig hem så kan ju vänta med att bryta tills jag kommer dit iaf.

Hemma igen efter ca 32km. Och nu är det ju bara 10 kvar 😊 Tar jag det bara riktigt lugnt så. Dessutom kan ju börja räkna ner nu. Bara 9 kvar, sedan 8,… och rätt vad det är så är det endast 1km som återstår.

Känslan när jag äntligen kan trycka på STOP på klockan är underbar. Idag var det ingen jakt på tid. Att klara av att springa hela distansen var det enda som räknades! Och att springa en mara igen, utan skadebekymmer, är ju sagolikt skönt!!

Trött OCH nöjd efter dagens pass

Om jag inte är helt ute och cyklar så följde dagens runda till stora dela den bana som Sala Silvermara gick på 2009 och 2010 (fast jag tror att jag sprang åt motsatt håll idag).

Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *