Första gången under 2h på halvmaran

Nytt, inofficiellt, PB och första gången under 2 timmar på halvmaran under gårdagens långpass var en häftig känsla. 1:56:31 är en putsning med fyra minuter av mitt tidigare (också inofficiella) PB på 2:00:38.

Nytt, inofficiellt, PB på halvmaran 😊

Känslan har funnits där ett tag, att det kanske fanns kapacitet att gå under 2 timmar. Två veckor efter Stockholm Marathon, 23 oktober, sprang jag en halvmara utan något speciellt fokus på fart. Men jag kände ändå efter någon kilometer att jag förmodligen höll ett lite högre tempo än jag brukar göra på mina långpass. Tänkte att jag kör på så länge det känns ok. Och det gjorde det hela vägen vilket gjorde att jag landade på en sluttid på 2:00:38 vilket innebar nytt, inofficiellt, PB.

Nu, efter ett par veckor med både backpass och tröskelintervaller på schemat tänkte jag att det skulle vara kul att testa om det gick att komma under den där gränsen som känts så lockande.

Valde ut en så gynnsam bana som möjligt (ska man försöka slå rekord Får man göra så tycker jag 😉 ) och gick ut med målsättningen att försöka hålla ett tempo på 5:41/km som långsammast (vilket skulle innebära 1:59:59).

Om målet är att försöka slå rekord får man definitivt välja en fördelaktig bana 😉

Till skillnad från 23 oktober, då jag bara löpte på känsla, kontrollerade jag denna gång km-tiden hela tiden så att jag höll mig på rätt sida 5:41 utan att springa alltför fort. Och det höll, hela vägen. Visst var det lite mer ansträngande än ett vanligt långpass, men ändå på en klart hanterbar nivå.

Nu blir det spännande att se vad lite mer fartträning under vår och sommar kan göra. Funderar på om inte Åstadsloppet (Örebro) i början av oktober nästa år kan vara ett lämpligt lopp att försöka ”persa” på. Det lär ju inte vara ett lika stort startfält som på Göteborgsvarvet eller Stockholm Halvmaraton tänker jag.

Samtidigt börjar man ju fundera; det gick bra att hålla tempot i 21,1 km, men jag kände där och då att jag aldrig skulle klara det i 42,2 km. Men hur långt skulle det funka då? 25 km? Förmodligen. 30 km? Kanske. Om man drar ner tempot till 6:00/km då, skulle det fungera ett helt maraton? ”Svåra” frågor 😉. Vi får väl se vad det blir för prioriteringar framöver.

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Första gången under 2h på halvmaran

Stockholm Marathon 2021 – Race report

Ny Race report; Stockholm Marathon 2021-10-09

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Stockholm Marathon 2021 – Race report

Tillräckligt frisk för att springa 527 dagar i rad

I mars 2020 kände jag att jag behövde få lite mer volym i min löpning och bestämde mig för att återigen påbörja en Runstreak (minst 1 engelsk mile varje kalenderdygn). Jag har ju provat det tidigare och tycker det är ett skonsamt sätt att hålla i gång sin löpning på. Dessutom är det ju ingenting som hindrar att man då och då springer lite (eller mycket) längre än den där milen. Så, den 28:e mars 2020 markerade jag Dag 1 i träningsdagboken.

Skillnaden denna gång jämfört med tidigare gånger var att jag nu hade en mer avslappnad inställning till min löpning. Inför S:t Olavsleden hade jag väldigt tydliga volym- och veckomål som jag skulle komma upp i vilket gjorde att jag många gånger upplevde löprundorna som ett ”måste”. Den här gången ville jag ha det hela mer lustfyllt och tillät mig därför rena ”viloveckor” efter längre utmaningar, eller där jag bara kände mig allmänt sliten och trött. Så även om jag ville få upp löpvolymen ville jag samtidigt tillåta mig själv att inte lägga så stor vikt vid om jag någon vecka då och då inte kom upp i en viss distans. Det blir ju ändå lite mer balans och harmoni i livet om man också tillåter sig att prioritera familjen emellanåt och att kunna unna sig en ”vilovecka” efter ett maraton eller ett ultralopp.

En liten runda varje dag blev det ändå även om det ibland kunde vara på ganska stela ben (t.ex. efter ett ultralopp) som jag tog mig ut. Och dagar blev till veckor, veckor till månader och till slut passerade jag året. Sedan rullade det på och för ungefär en månad sedan (9/8) passerade jag 500 dagar.

Men söndag 5:e september, på dag 527, känner jag att halsen börjar bli irriterad. Dock ingen feber eller ont i halsen så joggar jag ändå mycket sakta knappt 2 km. Men jag noterar efteråt att löparklockans pulsdata indikerar hög ansträngning. Ser ju inte så bra ut, så tidigt i säng och hålla tummarna för att det går åt rätt håll.

Det gör det tyvärr inte utan på måndag morgon (6/9), på det som skulle blivit dag 528, har halsen blivit sämre och det gör nu ont när jag sväljer ☹

En av invändningarna som man ibland kan höra mot att pröva Runstreak är att man tror att det innebär att man då springer trots att man är sjuk, allt för att inte avbryta (eller kunna nå en hög siffra). Det finns det säkert de som gör, men jag tror det är lika vanligt (ovanligt?) även bland andra löpare. Själv har jag, i Facebook-grupper jag är med i, sett många ta det kloka beslutet att avbryta just av hälsoskäl. För egen del har jag satt upp två kriterier för när jag inte ska springa (och de hade jag bestämt redan innan jag provade Runstreak första gången):

  1. Feber! Och/eller
  2. ”Taggtråd” i halsen

Så när jag nu står där, vid en av de gränser jag sagt att jag inte ska gå över, är det egentligen inte ett svårt beslut. Jag har alltid känt att ett högt antal dagar aldrig får vara viktigare än min långsiktiga hälsa. Det har funnits gånger då jag känt mig lite risig, kanske lite snuvig, men ändå joggat väldigt lugnt 1 mile. Men aldrig om något av mina ”stopptillstånd” inträffat. Och jag undrar om inte denna dagliga rörelse faktiskt stärkt mitt immunförsvar. Eller som min kloka hustru sa; Tänk att du varit tillräckligt frisk för att springa i 527 dagar!

I väntan på att kunna börja springa igen filosoferar jag:

När jag närmade mig 500 dagar funderade jag en hel del på om jag identifierade mig som ”Runstreakare” eller inte. Visst, jag hade en pågående streak, men hur stor del av min självbild utgjorde den? Vad skulle det innebära för mig själv som löpare om jag någon gång längre fram bröt min streak (och den dagen var ju då dryga tre veckor bort)?

Efter en veckas vila från löpningen, i väntan på att förkylningen helt ska ebba ut, kan jag konstatera att jag saknar:

  • vanan av att inte fundera på ”om” utan ”när” jag ska springa.
  • den dagliga rutinen av att sticka ut på en runda, ibland kort, ibland lite (eller mycket) längre.
  • att all löpning inte behöver vara träning. 1,61 km är ju ett Runstreak-pass lika mycket som ett ”Run your age” på 54 km (som det var i år).
  • glädjen i att upptäcka nya stigar och miljöer på platser jag annars inte hade fått uppleva om jag inte hade haft rutinen av en daglig löprunda.
  • glädjen av att se fram emot firandet av nya delmål
  • fundera på nya, ”tokiga”, jubileumsrundor

Så, Ja, jag Är en ”Runstreakare” (och löpare) som springer enligt följande prioriteringar:

  • Att sätta hälsan först, för att hålla på lång sikt, kommer alltid att vara viktigare än en intakt streak (även om jag, förstås, gärna slår mitt PB även här)
  • Att springa långt kommer alltid att vara viktigare än att springa fort (även om jag gärna blir lite snabbare på ”korta” distanser såsom milen och halvmaran).
  • Att ha balans i livet och tillvaron kommer alltid att vara viktigare än volym- och veckomål.
Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Tillräckligt frisk för att springa 527 dagar i rad

Hemmavasan 2021 – Race report

Ny Race report; Hemmavasan (90 km) 2021-08-21

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Hemmavasan 2021 – Race report

500 dagar av kontinuerlig löpning

Morgonens löprunda = min 500:de Runstreakdag

I och med morgonens löprunda har min pågående Runstreak, startad 28:e mars 2020, uppnått 500 dagar. Lite siffror:

Total distans: 4 083, 94 km
Snittdistans: 8,17 km/dag
Längsta pass: 90 km (Hemmavasan 2020)
Kortaste pass: 1 mile (1 609,344 meter)

Det har absolut varit dagar när jag allvarligt funderat på att avbryta, speciellt efter ett maraton eller en ultra. Men eftersom jag ändå känner att kroppen mår bra av daglig rörelse har jag till slut kommit ut på en lite runda. Och jag antar att det blir en sväng i morgon också 😉

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för 500 dagar av kontinuerlig löpning

Run Your Age – 54 km längs Kattegattleden, 24 juli 2021

“Run Your Age”, att springa sin ålder, var något jag först hörde talas om i podden Talk Ultra och gissningsvis bör det ha varit i något avsnitt under 2019. Googlar man lite så verkar det vara ett begrepp för att springa lika många kilometer, eller miles, som man är gammal. Se t.ex. den här artikeln i The Guardian, eller detta välgörenhetsevenemang organiserat av Age UK.

Första gången jag själv provade detta var som en ”födelsedagspresent” till mig själv 2020 och som tur var reflekterade jag aldrig över att detta kunde göras både i antal kilometer och antal miles. Och det var nog lika bra det; 53 kilometer var tufft nog i värmen och jag ser också att jag avslutade mitt Instagraminlägg med ”… Sedan skrämde jag nog livet ur min kära hustru när jag ringde hem och stötvis fick ur mig; Klar. Det bara snurrar. Måste nog sätta mig ett tag!

I fjol sprang jag 53 km på idrottsplatsens löparbanor hemma i Sala och jag hade också en ”race plan” som gick ut på att jag skulle springa första timmen och sedan växla 10 min gång och 20 min löpning. Att årets ”Run Your Age” skulle springas i Halmstad och inte i Sala var redan bestämt eftersom sonen flyttat ner i början av maj, så tanken var att kombinera en semesterresa med lite ”långspring”. Ursprungstanken var första helgen i juli, men så kom Båstad Marathon emellan så då fick det bli denna helg i stället.

Ett tag funderade jag på någon bit av Hallandsleden, men landade till slut i sträckan Halmstad – Falkenberg på Kattegattleden (fast i omvänd riktning). Och eftersom Kattegattleden också är en cykelled bestämde sig hustrun för att cykla samma sträcka. Kanske ville hon hålla lite koll på mig i år… 😉 Dottern, som också var nere för att hälsa på, kunde tänka sig att köra ”supportbilen”. Sonen skulle till en början åka med i bilen för att sedan springa andra halvan tillsammans med mig. En riktig familjedag med andra ord! 😊

Till skillnad från förra året hade jag egentligen inget annat upplägg än att springa lugnt så länge jag orkade och sedan ta gångpauser där det behövdes.

Falkenberg – Steninge

Lördag morgon tar vi så bilen till Falkenberg. Vi kommer överens med barnen om att möta oss i Stensjö, ungefär halvvägs och ger oss sedan iväg efter några sista justeringar av utrustning etc.

I Falkenberg, redo för start

I början håller vi ihop vilket nog är ganska så bra eftersom vi tämligen omgående tappar bort leden. Förmodligen skulle vi ha följt gångvägen ner i en viadukt i stället för att följa den viadukt som gick över vägen. Men eftersom vi vet att vi ganska snart bör vara nere vid Skrea strand och vi ser folk som ser ut att komma från denna (eller någon annan strand) så fortsätter vi ändå framåt. Och det dröjer inte mer än ett par minuter innan vi åter är på leden och nere vid stranden. Skrea strand och övriga strandbad vi passerar känns nästan som små samhällen i sig själva med caféer, stugor mm. Lite fascinerande är det. Vi följs åt ut från Skrea, men sedan cyklar hustrun i förväg.

Optimalt löparväder är det inte; lite för varmt och lite för lite skugga, men eftersom jag tar det ganska så lugnt så känns det bra.

Löpare i antågande, Bobergsudde / Grimsholmen

Efter 20 km börjar jag se fram emot mötet med övriga familjen i Stensjö, vilket vi beräknat skulle komma efter ca 24 km men när jag kommit så långt finns ingen ort i sikte. Nåja, en km hit eller dit spelar ju ingen större roll. Men så ringer hustrun och meddelar att leden inte gick igenom Stensjö och att mötesplatsen är flyttad till Steninge ett par km längre fram. Det känns ändå ok, jag har inte några större problem att hålla mig springande men tycker att värmen börjar bli lite jobbig. Tack och lov att det nu börjar mulna på lite. Dessutom kommer det några befriande droppar regn. Är i kontakt med både hustru och dotter som meddelar var de står någonstans, men när jag passerar Steninge skola efter 29 km och fortfarande inte kommit fram till det café de befinner sig vid känns det som att luften går ur mig. Jag kan väl inte ha passerat dem utan att vi märkt av varandra? Ny ”telefonkonferens” medan jag tar dagens första gång-paus. Det visar sig att de står en km längre fram och efter ett par minuters gång så ser jag bil och familj 😊

Efter ett välbehövligt stopp, med vätske- och energipåfyllnad (samt kaffe 😊 ) fortsätter så Simon och jag.

Steninge – Halmstad

Eftersom det är så pass varmt nu blir det ytterligare möten i Gullbrandstorp och vid Tylösand. Ju längre vi kommer, desto mer sliten blir jag. Efter varje ”depåstopp” blir det säkert en kilometers gång innan jag lyckas få i gång benen igen. Från början hade jag en tanke om att springa hela vägen in till Halmstad (etappen mäter 57 km), men efter Gullbrandstorp känner jag att 54 km får räcka bra idag och det är ju ändå den sträckan jag ska springa.

Vid sista pausen, i Tylösand, diskuterar vi var 54 km kan komma någonstans. Simon, som sprungit en del av sina långpass längs sträckan, tror att Preem-macken vid infarten blir ganska lagom att åka till för dottern. Så blir det och så fortsätter vi. Är oändligt tacksam att jag har sällskap varje steg de här sista milen även om jag, i mitt slitna tillstånd, blir mer och mer innesluten i mig själv och bara tänker en km i taget.

Så dyker den upp, Preem-macken, i slutet av en svag utförslöpa. Och är det inte märkligt, hur trött och sliten man än är så finns det alltid lite krafter kvar till en liten fartökning de sista stegen. Det är nästan, men bara nästan, som att jag hade kunnat fortsätta ännu ett par kilometer.

Trött och mycket nöjd med dagen är det rätt så ”gött” att få sjunka ner i gräset och halsa ännu en Ramlösa.

54.3 km, inte en meter till nu!

Dagens ”Garmin-plot”

Reflektioner

  • Support och back up från familjen gör det hela mycket roligare! Och lättare!! Hade dottern inte ställt upp och kört mellan ”depåstoppen” hade vi löst det ändå, men det hade blivit krångligare och omständligare. Nu blev det som en rolig familjeaktivitet över det hela <3
  • Är det varmt ute kan man aldrig köpa för mycket Ramlösa…
  • Min energiplan fungerar sämre i varmt väder. Sportdryck och gels klarar jag under betydligt längre tid när det är svalare ute.
  • Sist, men inte minst; ha INTE nyckelkortet till hotellrummet i sidan av löparbältet. Det tog ett bra tag innan jag förstod var skavsåret mitt på ena låret kom ifrån…. 😀
Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Run Your Age – 54 km längs Kattegattleden, 24 juli 2021

Båstad Marathon 2021 – Race Report

Ny Race Report; Båstad Marathon 2021-07-03

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Båstad Marathon 2021 – Race Report

Spring in det nya och spring ut det gamla

30 december, 1 dag till nyårsafton och är det något som präglat detta nådens år 2020 så är det Corona. Som löpare vill man gärna travestera Tennyson ”Nyårsklockan” och utbrista i ett ”Spring in det nya och spring ut det gamla” i en stilla önskan om att detta elände ska ta slut någon gång. Nu när de första vaccineringarna precis har kommit igång så kan man ju i alla fall hoppas på att Stockholm maraton kan gå av stapeln som planerat den 5:e juni och att vi då också är tillbaka i något som liknar en mer normal tillvaro.

Med detta sagt, här följer lite reflektioner över året som gick samt lite om det kommande årets planer.

2020 – En tillbakablick

Mitt primära mål för året var ju att springa längre än jag tidigare gjort och huvudloppet för säsongen var Ultravasan 90. Men fokus låg också på att bygga upp kroppen, både löp- och styrkemässigt, efter den muskelbristning jag råkade ut för i slutet av 2019. Jag tror att detta, dvs. att jag var inne i en uppbyggnadsfas, ”räddade” mig från den motivationsdipp som många andra löpare drabbades av när lopp efter lopp ställdes in.

Vi hann i alla fall med 6-timmarsloppet i Skövde 7:e mars innan hela h-et brakade loss om man säger så.

Nästa planerade lopp var TEC (50 miles) 18 april, men redan innan loppet flyttades till oktober (då det ändå skulle krocka med GUM) så hoppade jag av då jag kände att kroppen ännu inte var redo för ~8 mil.

Stockholm maraton 30:e maj flyttades till september. Men eftersom jag tyckte träningen flutit på som den skulle ville jag ändå testa var jag befann mig någonstans och sprang därför ett maraton på egen hand hemma i Sala.

Nästa ”tokighet” blev Ultra Interval Challenge den 27:e juni. Under ett dygn, med start kl. 00:00, sprang jag en mil var tredje timme. Totalt 8 mil och därmed nytt distansrekord.
En månad senare, den 25:e juli, gav jag sedan mig själv en sen födelsedagspresent i form av ”Run your age” hemma på idrottsplatsen i Sala. En km för varje år => 53 km i ett ganska fint sommarväder.

Hemmavasan 22:a augusti, Vasaloppets virtuella arrangemang för samtliga lopp under sommarveckan, genomfördes på Björnön i Västerås och i och med de 90 kilometrarna så satte jag återigen ett nytt distansrekord.

Björnön (Västerås). I slutet av Hemmavasan.

GUM 3:e oktober, genomfördes faktiskt men jag tyckte inte att det kändes bra att åka med tanke på pandemin och jag sålde därför min startplats.

Höstrusket maraton 7:e november. Jag hade inte anmält mig till detta, men när Svenska Marathonsällskapet meddelade att även virtuella lopp räknades i utmärkelsestatistiken anmälde jag mig och genomförde loppet på hemmaplan.

Höstrusket maraton (Virtual edition) hemma i Sala.

Ska man summera löparåret så är jag ändå mycket nöjd. De flesta loppen jag tänkt springa ställdes in, men jag har trots det lyckats springa längre än tidigare och dessutom hålla mig skadefri. Ett gott kvitto på att nötandet med löpstyrkeövningarna gör nytta! Och med det tar vi sats mot 2021

2021 – Målsättningar och planerade lopp

Jag har två huvudmål för det kommande året; långt och snabbt. Det här är ju förstås relativa begrepp, men för min del har jag kopplat dessa till följande två lopp:

  • Långt; Ultravasan 90 21:a augusti: min målsättning är att ”överleva”, dvs., att komma i mål. Tiden är sekundär, bara jag klarar alla reptider längs vägen så är jag nöjd.
  • Snabbt; Stockholm halvmaraton 11:e september. Målsättningen är en sluttid på 1:45:00, vilket skulle innebära en ordentlig putsning av mitt personbästa på 2:09:58 från Malmö 2015.

Så länge jag håller mig på en bra volym löpmässigt och inte slarvar med mina löpstyrkeövningar har jag en ganska god förhoppning om att klara Ultravasan. För att nå mitt tidsmål på halvmaran vet jag att jag behöver lägga in mer fartbetonade pass i min träning. Förmodligen tar jag hjälp av samma PT som hjälper mig med styrketräningen för att få lite tips om träningsupplägg under våren och sommaren.

Förutom ovanstående ”huvudtävlingar” hoppas jag förstås på några fina pass längs både Gruvdammsrundan och Bruksleden (kanske i sällskap med min son?). Kommer också att köra någon form av ”Run your age” i anslutning till att jag fyller år.

Övriga lopp som jag anmält mig till (eller funderar på):

  • Skövde 6-timmars i början av mars; Detta lopp har jag sprungit 2 gånger och det är ett mycket trevligt arrangemang. Blir loppet av nästa år?? I nuläget finns ingen information om 2021, men skulle det bli av så beror det på det allmänna smittläget om vi åker ner till Skövde eller ej.
  • Aros Marathon 1:a maj; Jag har varit anmäld två gånger tidigare, men av olika anledningar inte kommit till start. Det blir därför tredje gången gillt (förutsatt att loppet blir av) och förhoppningsvis klarar jag av att ta mig hela vägen från Uppsala till Enköping.
  • Göteborgsvarvet; Simon och jag var anmälda redan 2018, men kom pga sjukdom inte till start då. I år skulle det dock bli av och vår målsättning var att genomföra loppet och uppleva hela löparfesten tillsammans. Tyvärr har loppet flyttats från den 22:a maj till den 11:e september och krockar nu med Stockholm halvmaraton. Man har aviserat ett virtuellt evenemang på ursprungsdatumet och vi väljer med största sannolikhet detta (och gör det lite mer ”lopplikt” med att bo på hotell och springa på annan ort).
  • Stockholm maraton 5:e juni
  • Oslo Marathon mitten av september; beroende på hur kroppen känns efter Ultravasan och Stockholm halvmara så kan det hända att vi tar en tur till vårt västra grannland.
  • GUM – Gotland Ultra Marathon i början av oktober; Två gånger (2018 och 2019) har jag sprungit detta lopp. Sveriges vackraste bana? Fantastiskt vacker natur är det i alla fall + att det är ett utmärkt tillfälle att hälsa på bror och övrig släkt. Var anmäld även detta år, men valde att inte åka pga pandemin. Men nästa år vill jag INTE missa detta lopp.
  • Lübeck Marathon 24:e oktober?? Vi var på ett kort besök i staden i januari i år och missade då ett känt café (fick vi veta när vi åkt därifrån) och det är väl en anledning så god som någon att springa en mara där 😉
  • Höstrusket maraton början av november; Även detta lopp var inställt i år, men de körde en virtuell upplaga som jag sprang. Nästa år skulle det dock vara trevligt att prova banan. Dock är det väl tveksamt om jag springer detta lopp om jag sprungit i Lübeck två veckor tidigare. Å andra sidan är det ju två veckors vila emellan så…. Beror väl på hur kroppen känns.
Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Spring in det nya och spring ut det gamla

Ultra Interval Challenge

Datum: 2020-06-27

Vad får en människa att frivilligt ge sig på något så tokigt som att under ett dygn springa 10 km var tredje timme (totalt 8 mil)?

Ultra Interval Challenge är en global utmaning med gemensamma starttider, vilket innebär att vissa startar vid lunch, andra på eftermiddagen. Det beror på var i världen man befinner sig. Vi i Sverige startar vid midnatt…

För min del handlade det om nyfikenhet. ”Klarar jag ens av något liknande?” Det längsta jag tidigare sprungit är 50 km (vid Gotland Ultramaraton) och jag har heller aldrig genomfört något där sömnen (eller brist på den) är en faktor att beakta. Så hur reagerar jag när jag inte får sova en hel natt, hur kommer kroppen att må och hur påverkas psyket? Vilka problem kommer att uppstå och hur hanterar jag dessa? Prövar man inte får man ju aldrig veta.

Min plan var att försöka sova ett par timmar på fredagskvällen för att inte vara alltför trött när jag satte igång vid midnatt. Jag tänkte dessutom försöka sova en stund mellan intervall 1 och 2 (start 03:00), samt mellan intervall 2 och 3 (start 06:00). Förutom Resorb och en återhämtningsdryck skulle jag också försöka få i mig lite fast föda efter varje avslutad intervall (fr.o.m. den andra) innan jag vilade. Frukost, lunch och middag skulle jag försöka äta vid så normala tider som möjligt. Med anledning av den värme som legat som ett lock under veckan tänkte jag också försöka tillbringa så mycket tid som möjligt, mellan intervallerna, i gillestugan.

Jag hade mätt upp en 10 km-slinga som började och slutade så nära bostaden som möjligt. Allt för att minimera onödig transportväg. Mitt mål var att genomföra alla 8 intervaller och att göra det på samma runda. För mig ger det en trygghet när jag vet var kilometermarkeringarna kommer och att inte behöva springa fram och tillbaka de sista metrarna bara för att få ihop nödvändig distans.

Förberedde också en ”energistation” i gillestugan och la fram ombyteskläder i förväg.

Energistation i gillestugan

Noteringar under dygnet

Intervall #1, kl. 00:00

Inför första starten har jag lyckats sova ett par timmar och känner mig ganska pigg. Simon har lovat cykla med de första rundorna och det är skönt med lite sällskap. Det är ändå en hel del folk ute, bl.a. uppe vid badplatsen som vi passerar efter 2 km.

Redo för första intervallen

Hyfsat ljust trots midnatt

När vi passerar Elljusspåret efter 3 km ser vi plötsligt hur en stor bil, med fullt lysande ljusrigg på taket, kommer körande för att sedan svänga ut på vägen och försvinna. Under den följande kilometern spekulerar vi för fullt över vad sjutton den bilen gjorde i spåret …

Drottning Christinas schakt under midnattshimmeln

Vi passerar Sala Silvergruva och Drottning Christinas schakt och är nu halvvägs genom första varvet. Och förutom bilen i Elljusspåret händer inget mer ”spännande”.

Första intervallen har gått i ett lugnt tempo och det känns bra inför fortsättningen.

Intervall #1

Hade egentligen inte planerat att äta innan vilan, men eftersom jag känner mig hungrig tar jag lite kall risgrynsgröt innan jag lägger mig och sover en stund.

Intervall #2, kl. 03:00

När jag vaknar kan jag inte påstå att jag känner mig så ”jättepepp” på att ge mig ut på en ny runda. Vid den här tiden ska man ju egentligen ligga och sova! Funderar på om detta är jobbigaste intervallen att ge sig ut på med tanke på detta. Men väl ute känns det ändå ganska ok och det har också börjat ljusna. Varvet flyter på bra och proceduren från förra pausen upprepas, dvs. lite gröt och sedan vila (som denna gång får bli några minuter längre). Känner av vänster hamstringsmuskel lite grann, men det känns inte som något att vara orolig för.

Intervall #2

Intervall #3, kl. 06:00

Mer normal ”Gå upp”-tid för mig nu och det är betydligt lättare att komma upp och ut. Värmen börjar så smått komma krypande, men ännu så länge är det drägligt.

Efter varvet blir det frukost och vila ute på altanen som ännu ligger i skugga. Känner fortsatt av hamstrings en del och stryker därför på lite Ormsalva.

Intervall #3

Intervall #4, kl. 09:00

Märkligt. Denna intervall kändes lättast hittills. Kan det bero på att jag åt frukost direkt efter den förra? Eller är det koffeinet från kaffet som kickat in? Kanske bara att det börjar bli dag som gör det. Värmen börjar bli jobbigare nu, men inte så att jag tycker att det påverkade nämnvärt. Har druckit (sportdryck + lite vatten) alla intervaller för att hålla saltbalansen uppe. Simon har valt att fortsätta hänga med på cykel (och att göra det under hela dygnet) och det känns bra.

Har haft mindre hamstringskänningar nu så förhoppningsvis hjälpte det med Ormsalvan. Vilan tillbringas i gillestugan med en kopp kaffe och ett wienerbröd.

Intervall #4

Intervall #5, kl. 12:00

Trots värmen så är jag förvånad över att det ändå går så pass lätt. Tar det lugnt, men det blir återigen ett något snabbare varv än det föregående. Inga känningar förutom lite skav på ena foten, men inga mentala dippar.

När jag kommer in efter denna intervall är jag ordentligt hungrig men har absolut noll aptit. Bälgar i mig ett par glas Ramlösa innan jag tar en kall dusch. Tvingar mig sedan att äta en halv portion pasta innan jag åter flyr ner i källaren.

Intervall #5

Intervall #6, kl. 15:00

När jag innan denna intervall ligger och vilar är jag egentligen inte orolig över om jag orkar fortsätta eller ej, men jag vill verkligen inte ut i värmen igen. Varje gång jag kommer in har tröjan en helt annan nyans än när jag stack ut… Det vore så mycket skönare att bara stanna inne.

Men ut kommer vi. Funderar efteråt på om jag mentalt påverkade mig själv inför detta varv med att jag inte ville gå ut. För det här varvet är brutalt jobbigt! Det är tungt hela tiden och jag känner att om inte Simon cyklat bredvid hade jag gått i stället (om jag inte brutit helt). Inser efter ett tag att jag nog är ganska påverkad av både värme och trötthet för jag frågar Simon vilken intervall vi är på och vilken tid vi började denna… Dessutom känns det efter 3~4 km som att magen ska börja protestera (också kallat ”löparmage”). Vågar därför inte fortsätta med sportdrycken utan övergår till enbart vatten i små klunkar. Tack och lov sker inga olyckor.

Efteråt pustar vi ånyo ut i källare. Två stora glas Ramlösa och ett halvt paket glass återställer lite av humöret. I stället för att tänka att vi har två varv kvar försöker jag tänka att så fort vi är ute på intervall nr 7 så kommer det bara att vara en kvar när vi är klara.

Intervall #6

Intervall #7, kl. 18:00

Äntligen lite drägligare väder. Solen har gått i moln, temperaturen sjunkit något och dessutom fläktar det lite. Har bara vatten med ut eftersom jag började känna av magen på 15:00-intervallen.

Det är tungt, jag är trött men biter ihop och kämpar på.  Jag är inte speciellt pratglad, men är oändligt tacksam att Simon fortsätter att cykla med mig.

Vill inte äta för mycket när vi kommer tillbaka hem, men tar det sista av den kalla risgrynsgröten.

Intervall #7

Intervall #8, kl. 21:00

På sätt och vis lite märkligt, men samtidigt så otroligt skönt, att detta varv är det sista. Mentalt är jag helt klart inne på att bara ”riva av” varvet och göra milen på under timmen, men de tankarna är nog inte riktigt synkade med resten av kroppen om vi säger så…

Into the sunset

Vi småpratar lite om dygnet och allt möjligt samtidigt som vi räknar ner kilometrarna. Eftersom vi kört samma runda hela dygnet vet vi ganska så väl var vi har våra kilometerpasseringar.

En sista passering vi Drottning Christinas schakt

Och plötsligt är vi inne på sista kilometern. Härligt! När klockan piper för 10 km kramar vi om varandra och är grymt nöjda med prestationen!!

Äntligen klar!!

Intervall #8

Tankar efteråt

Jag är otroligt glad över att jag orkade genomföra utmaningen och att Simon ville cykla med mig på alla intervallerna. Utan honom hade jag aldrig orkat springa hela tiden (kanske att jag till och med hade avbrutit det hela). Även kära hustrun ställde upp och servade före och efter varje vända. Det blev som ett litet familjeprojekt 🙂

#Farochson <3

Kommer jag att göra om det? Det är inte omöjligt, men jag tror inte att jag gör det bara för att se om jag klarar av det. Mer då om jag ser att upplägget tillför något i träningen inför något visst lopp. Men om jag gör det kan det vara bra att tänka på följande:

  • Tror att det hjälpte mycket att jag faktiskt sov ett par timmar innan start. Simon, som är betydligt mer kvällspigg, gjorde det inte och fick därför träna mer än mig på att hantera sömnbrist 😉
  • Det var grymt skönt att ha sällskap hela dygnet. Känner att det hjälpte mig otroligt mycket när det var som tyngst + att det kändes tryggare att vara två under nattpassen.
  • Man kan aldrig handla för mycket Ramlösa innan…
  • Det är bra att förbereda en egen ”energistation” hemma, men förmodligen kommer man inte att vara sugen på hälften av det som finns där.
Publicerat i Träningspass | Kommentarer inaktiverade för Ultra Interval Challenge

Maraton på hemmaplan

Idag var vi många som egentligen skulle varit i Stockholm för den årliga, 42,2 km långa, löparfesten. Nu blev det ju inte så pga Covid-19. Loppet är framflyttat till den 5/9 och låt oss hoppas att det går att genomföra loppet då (fast själv är jag pessimistisk).

Tack och lov har jag inte för egen del drabbats av någon ”löpardepression” pga det inställda loppet. Den främsta orsaken till det tror jag är det faktum att jag under våren fokuserat min träning på att komma tillbaka som en starkare löpare (dvs, en som inte slarvar med löpstyrkeövningarna) efter min muskelbristning strax före nyår. Lopp eller ej så har det primära varit att kunna springa långt igen utan skadebesvär och då har det fått ta den tid det tar. Jag har därför valt att se de inställda loppen som ”bonusträningstid”.

Men så var det ju det här med Stockholm maraton. Det är klart att jag sett fram emot loppet och att det kändes tråkigt att inte få springa det nu. Men om jag nu ändå varit inställd på att springa en mara denna helg så kan jag väl göra det ändå tänkte jag. ”Energistation” sattes upp i carporten och denna skulle passeras ungefär var 10km.

Första varvet på rundan går bra. Lugnt och försiktigt. Viktigt att inte gå ut för hårt. Vädret är också initialt ganska ok med ganska mycket moln, men tyvärr (tycker en maratonlöpare) spricker molntäcket snart upp och resten av dagen blir ganska solig och varm. Efter dryga 10 km är jag hemma och byter raskt ut tomma flaskor, samt plockar på mig nya gels.

Andra varvet flyter också på ganska bra och jag är nog lite förvånad över att det inte känns mentalt jobbigt att springa 4 varv på en milbana. Ny påfyllning efter dryga 21 km.

Under det tredje varvet kommer dippen. Jag börjar få svårt med energiintaget. Klarar inte av smaken av sportdryck längre och övergår mer och mer till bara vatten (och gels). Om det är värmen som spökar vet jag inte, men efter ungefär 25km börjar det bli ordentligt tungt och jag överväger på allvar att bryta. Men jag måste ju ändå ta mig hem så kan ju vänta med att bryta tills jag kommer dit iaf.

Hemma igen efter ca 32km. Och nu är det ju bara 10 kvar 😊 Tar jag det bara riktigt lugnt så. Dessutom kan ju börja räkna ner nu. Bara 9 kvar, sedan 8,… och rätt vad det är så är det endast 1km som återstår.

Känslan när jag äntligen kan trycka på STOP på klockan är underbar. Idag var det ingen jakt på tid. Att klara av att springa hela distansen var det enda som räknades! Och att springa en mara igen, utan skadebekymmer, är ju sagolikt skönt!!

Trött OCH nöjd efter dagens pass

Om jag inte är helt ute och cyklar så följde dagens runda till stora dela den bana som Sala Silvermara gick på 2009 och 2010 (fast jag tror att jag sprang åt motsatt håll idag).

Publicerat i Uncategorized | Kommentarer inaktiverade för Maraton på hemmaplan