2017 ATEA Mälarmaraton

ATEA Mälarmaraton (Västerås) 2017
Lördag 22:a april 2017
Sluttid: 04:49:14

… Om det känns löjligt lätt de första kilometrarna är tempot perfekt. Efter hand kommer kroppen att mattas ut och då blir det där löjligt lätta tempot allt mindre löjligt, och på slutet kommer det att kännas ganska snabbt
/Rune Larsson (”Löparglädje”)

Pre-race

Första upplagan av ett maraton i princip på hemmaplan (det är 3.5 mil mellan Sala och Västerås), då är det klart att man vill vara med 🙂

Inför mitt första maraton (Stockholm 2016) hade jag följt ett färdigt träningsprogram, men jag kände efteråt att jag hade behövt fler långa pass (programmets längsta pass var 32 km) för att vara bättre förberedd, både fysiskt och mentalt. Under sommarsemestern hade jag sedan läst Rune Larssons bok ”Löparglädje” där Rune menar att om utmaningen i ett maraton består i att över huvud taget klara distansen behöver man egentligen ingen annan träning än lugn distanslöpning. Hösten och vinterns träning hade därför bestått just detta där jag försökte fokusera på att lära mig känna igen ett tempo jag skulle kunna hålla i 42 km! Inför loppet hade jag också lyckats springa 30 km vid totalt 9 tillfällen och noterar i träningsdagboken i mitten av februari att ”3 mil börjar kännas bekvämt nu” Jag kände mig nu ganska så väl förberedd.

Något tidsmål hade jag inte denna gång. Det kändes helt enkelt inte så viktigt. Men den här gången ville jag klara av att springa hela vägen och det var också detta jag tränat för hela vintern och våren.

Loppet / arrangemanget

Start- och målområdet (där även nummerlappsutdelningen skedde) låg endast ett par minuters promenad från stationen, vilket var mycket bra för den som kommer resande med tåg/buss. Det fanns möjlighet att hämta nummerlapp i veckan, men då jag inte haft möjlighet till detta kom vi till Västerås redan vid ca 08:30 med tåg från Sala. Loppet startade först 12:00 så det blev tid för ett mellanmål och allmänt ”häng” innan promenaden upp till omklädningsrummen.

Jag upplevde själva arrangemanget som mycket bra och tycker inte att det var några problem att hitta till start- och målområdet. Bra med funktionärer som också hejade på ordentligt, vilket jag upplever som speciellt betydelsefullt när man varit ute ett antal timmar. Banan, som man springer två varv på (för maraton), är ganska flack, men har en mindre uppförsbacke genom ett villaområde på den andra kilometern, samt en sugande nerförsbacke vid 6 km.

Av de kommentarer jag såg (på FB) efter loppet var väl den enda ”kritiken” att det blåste en del och att arrangörerna gärna får åtgärda det till nästa år…. 😉
För egen del hade jag också önskat att omklädningsrummen fanns närmare start-/målområde. Det var inget problem före loppet, men efteråt vill man helst inte gå så långt.

Något som var MYCKET bra var bansträckningen. Starten går framför Stadshuset på ena sidan Svartån och efter drygt 10 km är man tillbaka i samma område, fast på andra sidan ån. Men eftersom det finns en gångbro över just här är det väldigt enkelt för medföljande supportrar att komma nära ”sin” löpare vid flera tillfällen.

En kort sträcka mellan start/mål och passeringen för ~10.5 (~31.5 på andra varvet).

Detaljerad kartbild finns på jogg.se och course preview på Youtube

Loppet – Mil för mil

Strax innan start och förväntansfull

1 – 10 km

Med Rune Larssons ord i huvudet startar jag i ett mycket försiktigt tempo och befinner mig snart bland de sista löparna. Detta bekommer mig över huvud taget inte då det är 4 mil kvar att springa… Som ”sällskap” har jag i lurarna Scott Jureks bok ”Eat and Run”. Tänker att om jag lyssnar på en bok om ultralöpning kommer mina 42 km inte att kännas lika jobbiga.

Den första milen avverkas på 1:07:07, medeltempo 6:43/km, vilket absolut känns som något jag bör kunna hålla hela vägen.

11 – 20 km

Strax efter 10 km-passeringen är vi åter nere vid start-/målområdet, fast på andra sidan Svartån och det blir ett ”Hej hej” till familjen. Tempomässigt känns det stabilt och jag upplever att jag håller samma fart under denna mil som under den första. Datat från min Garmin visar sedan att 20 km passerats efter 2:13:11 vilket innebär att denna mil gått på 1:06:04 (6:36/km) så då stämmer min känsla ganska bra. Än så länge inga dippar mentalt.

21 – 30 km

I samband med varvningen serveras bananer och jag plockar med mig en. Dock hade det varit bättre med mindre bitar eftersom jag nu får försöka hitta en soptunna/papperskorg på väg upp genom stan.  De första kilometrarna på varv 2 går fortsatt bra, men den nedförsbacke som nu kommer efter ca 27 km känns betydligt längre och brantare nu jämfört med vid 6 km. Känner också att den mentala kampen börjar nu. Tröttheten ger sig alltmer till känna och jag tänker ”det är Nu det börjar!”. Än har jag dock krafter kvar. Passertid är 3:21:10 och jag tappar 2 minuter på denna mil som går på 1:07:59.

31 – 40 km

”En kilometer till, en kilometer till” upprepar jag för mig själv. Det är nu brutalt jobbigt och varje löpsteg känns som en seger. Utan de fantastiska funktionärernas ”Bra jobbat!!” och ”Kämpa på nu!!” vet jag inte hur det skulle ha gått, men de hjälper mer än de förmodligen kan ana. Det är knapp styrfart på mina steg nu känns det som. Tempot är riktigt lågt, men kanske hjälper det lite att fokusera på att ta mig till nästa kilometermarkering plus ljudboken jag lyssnar på.

34, 35, 36 och 37 km och nu känns det ändå som att jag kommer att klara mitt primära mål, att springa alla 42 kilometrar. Det går som sagt inte fort, men det går framåt.

Denna delsträcka går på 1:12:05, passertid efter 40 km: 4:33:15.

41-42 km

Och plötsligt dyker den upp, skylten som indikerar att jag nu passerar 40 km. Känslan är obeskrivlig. ”Fortsätt nu, bara fortsätt” manar jag på mig själv. Någon fartökning mäktar jag inte med, men ett par ”high five” med familjen som står precis innan mål finns det ändå kraft kvar till.
Nästan dubbelvikt står jag sedan och får medaljen om min hals innan jag lyckas vandra ett par steg bort och sätta mig med den energi-/återhämtningspåse jag får. Jag har dock tagit ut mig fullständigt för det spelar ingen roll hur många extra tröjor jag tar på mig, jag fryser ändå så jag skakar. En varm dusch och en kopp kaffe senare börjar jag dock återhämta mig och kan njuta av att ha uppnått mitt mål! 🙂

Nä, ok, jag kanske inte klarar av att stå rakt direkt efter loppet. Men jag sprang iaf hela vägen! 🙂