Mannen som hatade att springa

If you want to run, run a mile. If you want to experience a different life, run a marathon.
/ Emil Zatopek

Hur löpningen och jag (till slut) fann varandra

 ”Prolog” (Barmarksträning)

Det är höst. Förmodligen september/oktober. Mörkt, blött och löven ligger bruna på marken. Året troligen ngn gång i skarven mellan 70- och 80-tal. Barmarksträning i Hackstaspåret i Åkersberga och jag avskyr det här j-a Elljusspåret. Att springa är absolut det värsta jag vet. Skulle hellre cykla 2,5 mil än att springa 2,5 km… Jag är alltid sist i mål och har oftast ont i ryggen. Ordet ”löparglädje” har jag aldrig hört talas om, men hade någon nämnt det hade jag förmodligen svarat ”Kyss mig i …”.

Jag spelade hockey mellan 9 och 16 års ålder och varenda sensommar och höst var det samma sak; barmarksträning. Och löpning i Elljusspåret. Alltid med samma negativa känsla. Det var en välsignelse när vi äntligen fick gå på is och slippa barmarksträningen. (Det här var mao långt innan det fanns en ishall i varenda obygd.) Var det något jag var säker på beträffande framtida fritidsintressen så var det att jag INTE skulle ägna mig åt löpning i alla fall…

”Andra andningen” för första gången

Tidig vår, 1988. Bor i Tibro i Västergötland. Kombinationen mycket fritid (då jag mest går på olika timvikariat) och hundägare leder till att det blir en hel del cykelturer upp till det lokala Elljusspåret i Rankås. Efter ett par gångers promenerande runt spåret börjar jag springa.

Nu upplever jag för första gången hur det känns att komma in i ”andra andningen”. Att erfara hur den första initiala tröttheten ersätts av känslan att kunna springa en km extra är något helt nytt för mig.

Vad hade hänt? Jag gissar att det är kombinationen kravlöshet och att inte längre ha känslan av att hela tiden vara sist. Nu var det på mina villkor och det var bara jag som bestämde hur långt/kort och fort/långsamt jag skulle springa, vilket i sin tur ledde till en regelbundenhet.

Då och då när andan faller på

Under perioden 1994 – 2000 händer det att jag då och då gör etts tappert försök att springa. Oftast på våren då det är lätt att inspireras av vädret. Det blir dock aldrig mer än 1 – 2 gånger varje gång.

Under åren har också en betydande övervikt smugit sig på och i januari 2005 ”toppar” jag med en notering på 120 kg :-/ Naturligtvis görs det försök att komma tillrätta med vikten, både via kost och träning, men jag lyckas inte uppnå någon varaktig förändring. De kilo jag lyckas gå ner kommer sakta tillbaka igen och så håller det på.

1:a januari 2014 – Dag 1!

Under sommarsemestern 2012 gör jag ett nytt försök att gå ner i vikt. Med hjälp av Lifesum (app för att beräkna dagligt kaloriintag) och Runkeeper (för att logga mina motionsrundor/promenader) lyckas jag också gå ner från knappa 116 kg (sommar 2012) till 95 kg (december 2013). Samma år (2013) har jag också börjat arbeta på ett konsultföretag där många av medarbetarna har sprungit maraton, genomfört Klassikern och även Ironman. Det är naturligtvis mycket träningssnack runt fikabordet. De gemensamma aktiviteterna, som ”Fredagsjoggen”, dras jag dock inte med i. Känner inte att jag är på deras nivå och sedan kanske gamla erfarenheter från ungdomens barmarksträningar spökar. Jag tar dock, mer eller mindre, dagliga lunchpromenader och kör även en del konditionsträning (Crosstrainer) på gym.

Under julledigheten 2013/14 får jag dock ett infall och 1/1 2014 ger mig ut på en försiktig joggingrunda i Elljusspåret. Fort går det inte, men det är en häftig känsla att kunna ”springa” så långt som 5 km!

Runkeeperdata från den första loggade löprundan (1:a januari 2014)

Jag kan inte minnas vad som faktiskt fick mig att knyta på mig joggingskorna och sticka ut. Men jag vet att En faktor var att jag ville ge viktnedgången en skjuts. Förmodligen spelade även tidigare ”muskelminnen” av att komma in i andra andningen en viss roll eftersom jag inte längre var negativt inställd till att springa. Och kanske, kanske, att allt träningssnack på konsultföretaget fanns med som en påverkande faktor. Jag hade iaf pratat lite OM löpning med en bekant som jobbade på samma företag.

För snabb ökning leder oundvikligen till bakslag :-/

Jag får uppenbarligen blodad tand efter det första löppasset eftersom jag i januari springer varannan dag, runt 5 km varje gång. I slutet av månaden gör jag också min första mil. Från februari blir det sedan lite mer sällan, men jag har ändå noterat 5 pass i februari, 4 i mars och april. Av dessa är två av passen i februari och två i mars 10 km. När jag tittar tillbaka på den här perioden är det uppenbart att det är någonting som sker inombords. Frågan är vad. En känsla av bemästrande? Eller en känsla/upplevelse av en gemenskap med andra som springer? Oavsett vilket börjar jag fundera på att springa ett lopp och vad är väl större (tänker jag) än att springa ett maraton? För att skynda långsamt tänker jag mig det hela som en ”trestegsraket” enligt följande plan: ett 10km-lopp 2014, ett halvmaraton 2015 och slutligen Stockholm Maraton 2016

Naturligtvis har jag, i min nyfunna löparglädje och entusiasm, sprungit både för långt och för ofta alldeles för tidigt och i början av maj 2014 kommer verkligheten ikapp. Under ett pass hugger det plötsligt till i ena knät. Känns nästan som att någon stuckit en kniv rakt in. Försöker dra ner tempot och linka lite, men det finns ingen möjlighet i världen att fortsätta. Bara att halta hem :'(

Är hos både läkare och sjukgymnast, men ingenting är vare sig trasigt eller instabilt. Jag har helt enkelt överansträngt knät. Dessutom hade jag kanske inte de bästa skorna när jag började springa.

I efterhand har jag förstått att jag begått ett av de mest klassiska nybörjarmisstagen; att inte börja försiktigt, lite i taget för att långsamt vänja senor och ligament vid den ökade belastningen.

Omtag, men denna gång försiktigare

Efter nära två månaders ofrivillig vila, vågar jag mig ånyo ut i löparspåret i samband med midsommarledigheten. Dock är jag betydligt försiktigare den här gången; knappa 3, lugna, km. Fortsätter med lugna 3km-pass varannan / var tredje dag. Under juli prövar jag 5km ett par gånger och i slutet på augusti har jag vågat mig upp på ett 8km-pass. Knät håller 🙂

Nu kan jag också justera min ursprungliga plan för att springa maraton; jag förskjuter helt enkelt allting ett år framåt så att målet blir maratondebut 2017 i stället för 2016.

Den nya planen får dock också justeras, men nu åt andra hållet eftersom jag genomför både mitt första millopp och mina första halvmaraton under 2015.
2016, enligt min ursprungliga plan, står jag sedan på startlinjen i Stockholm Maraton 😊