2019 Sankt Olavsleden

Jag var på väg att uppnå den ålder då man måste betala det pris som är satt på allting. Och betalade man inte fullt ut, fick man bara ut så mycket som man betalat för.”
Haruki Murakami (”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning”)

Sankt Olavsleden, världens nordligaste pilgrimsled, ca 580 km från Selånger utanför Sundsvall till Nidarosdomen i Trondheim. Min tanke var att under 14 dagar springa hela leden och med på resan hade jag min hustru som support.

Totalt avverkade jag 254,5 km på 6 dagar (i snitt ett drygt maraton per dag) innan kroppen sa ifrån och jag bröt i Vaplan. I det läget hade jag lite mer än halva sträckan kvar. Jag tyckte och trodde själv att jag var väl förberedd, men om man aldrig gjort något liknande tidigare är det ju också otroligt svårt att tänka sig in i de påfrestningar något liknande innebär. Så självklart finns det lärdomar att dra inför nästa försök…

6 dagars löpning summerad

Bakgrund

De första tankarna på att även jag skulle kunna springa längre än maratondistansens 42 km väcktes under sommaren 2016. Och som för många andra kom inspirationen i bokform. Det var framför allt Rune Larssons ”Löparglädje” som sådde ett frö. Idén om att springa Sankt Olavsleden kommer sedan ur en kombination av mina intressen för löpning och vandring. ”Pilgrimslöpning” har jag noterat i en almanacka. Pilgrimens sju nyckelord Enkelhet, Bekymmerslöshet, Delande, Andlighet, Frihet, Tystnad och Långsamhet har länge tilltalat mig och det meditativa jag upplever i vandringen kan jag också känna under lite längre löpturer. Men mer än just en idé är det inte ännu så länge.

Drygt ett år senare har idén vuxit till ett beslut. Lite märkligt kan tyckas eftersom jag samtidigt dras med fotproblem och inte kan springa speciellt långa sträckor. Eller också är det inte så konstigt. Mindre tid på löpningen ger ju mer tid till reflektion, framåtblickande och nya målsättningar.  Avgörande är också när jag vänder mig till mer erfaret löparhåll, berättar om min löparbakgrund, mitt mål och ber om träningsråd. I stället för ett ”Ja, ja, kom tillbaka när du har lite mer erfarenhet och klarar av att springa långt igen” blir mycket uppmuntrande bemött och får rådet ”Försök komma upp till att springa lite varje dag. Det räcker med några km i början. Sedan är det bra med att springa långa pass (back to back)”. Detta sporrar mig verkligen.

Mitt primära träningsfokus från och med senhösten 2017 blir just detta, att springa lite varje dag. Därför kommer utmaningen ”Runstreak 2018” från Ellen & Johnny (Pace on Earth) mycket lägligt. Den blir ett mycket bra verktyg för att hålla igång löpningen varje dag. I slutet av 2017 springer jag dessutom min första mil på mycket länge. Under 2018 springer jag sedan, med två skade- /sjukdomsavbrott, dagligen och ökar också distanserna sakta på helgpassen. Från och med oktober samma år börjar jag också springa dubbla pass både lördag och söndag.

Träningsmässigt flyter det på bra och två månader innan start ligger jag på en veckovolym på 10 mil där helgernas dubbla pass är på 15 + 15 km (lördag) och 20 + 20 km (söndag). Parallellt med detta har vi också tagit fram en plan för dagsetapper och övernattningar. Jag känner mig så väl förberedd som jag kan och har dessutom lyckats få råd om både hur jag ska ta hand om mina fötter och hur jag ska tänka kring energi under dessa dagar. Startdatum är satt till 10:de juli.

2019-07-10 Selånger – Stöde

Uppskattad dagsetapp: 44 km
Avverkad sträcka: 43,8 km.
Dagens foton som en liten film.

Underlag (enligt guideboken): Ca 50% grusväg, 50% asfalt mellan Selånger och Matfors. Ca 85% grusväg, resten asfalt mellan Matfors och Stöde.

När vi ger oss av mot startpunkten vid Selångers kyrkoruin är kroppen tung och spänd, precis som inför ett lopp. Man vet att man ska ge sig iväg, men inte riktigt vad som väntar.  Därför är det skönt att komma iväg. Det dröjer dock inte länge innan första lilla missödet; efter kanske 2,5 km öppnar sig ryggsäcken och saker faller ur på vägen. Bara att stanna och plocka upp det som fallit ur. Dock kan jag inte hitta påsen med sportdryck för eftermiddagen trots att jag går tillbaka ett par hundra meter ☹ Efter drygt 8 km är jag framme hos Tommy Nordvall i Gisselåsen. Här SKA alla pilgrimer stanna och fika. Tommy har, helt på frivillig bas, fört statistik över allt och alla som passerar på leden. Jag är den tredje personen som ger sig på att springa sträckan, den första för året.

Förutom en kort bit på en skogsstig är det mest asfalt och grusväg denna sträcka. Inga speciella vyer. Dessutom är det förhållandevis mycket trafik på grusvägen. Lunchstopp i Matfors.

Mycket grusväg och ganska enahanda landskap första dagen

Eftermiddagen blir jobbigare. Kan ju delvis bero på att jag inte kunnat blanda ny sportdryck vid lunch eftersom jag tappade denna på förmiddagen. Det blir också lite mer gångpauser nu och det är inte så stora variationer i landskapet. Dessutom tycker jag det är lite väl varmt. Når Stödesjöns östra ända efter ca 28 km och tar en paus. Det är skönt att doppa fötterna en stund, vila och fylla på med lite godis.  Problemet är att mitt dricksvatten nu börjar ta slut, men ett par km efter senare dyker det upp ett hus och jag frågar om jag kan få fylla på flaskorna. “Vill du inte ha en öl i stället….?” *skratt* Jo, det vill jag väl egentligen, men med ca 7 km kvar kanske inte en starköl är det bästa valet…

Sista kilometrarna går i snigelfart. Känns som jag springer två km och går en. Vill helst inte tänka på att det är lika långt i morgon igen. Fötterna har dock klarat sig mycket bra, varken skavsår eller blåsor. Har haft lite ont under trampdynorna, men det har blivit bättre efter gångpauser. Dagens mest dramatiska händelser, förutom att ryggsäcken öppnade sig efter två km, var två huggormar vid vägkanten.

Ingen man vill trampa på… :-O

2019-07-11 Stöde – Borgsjö

Uppskattad dagsetapp: 44 km
Avverkad sträcka: 45,77 km.
Dagens foton i filmform.

Underlag: Mellan Stöde och Fränsta nästan 50% grusväg, 50% asfalt, resten stigar. Från Fränsta till Borgsjö ca 55% asfalt, 30% stigar, resten grusvägar.

Gårdagens 44 km var ganska tuffa eftersom det var lite för varmt. Tur då att jag inte vet att dagens planerade 44 km i själva verket kommer att bli nästan 46 km. Ibland är det bäst att inte veta…

Från Stöde camping går leden in på en bred skogsstig, men ganska snart övergår den i grusväg fram till det lilla samhället Viskan som ligger längs med vattendraget Ljungan. Det är mycket fint och vilken tur att det är läge för en paus. Mycket lägligt finns det en trappa ner till ett båthus vid älven. Bara att slå sig ner, fylla på med lite energi och njuta av livet. Från Viskan är det sedan en hel del asfaltsväg fram till Torpshammar där jag stannar och äter lunch. Det fortsätter på ungefär samma sätt fram till Fränsta där jag stannar och köper glass och vatten på ICA.

En glass sitter aldrig fel när man är ute på långtur

Efter Fränsta blir det dock mer stiglöpning längs vattnet och även en del i skogen. Skönt att slippa asfalten. Det är också trevliga vyer och jag springer bland annat förbi Vikbron som är Sveriges längsta träbro. De sista kilometrarna blir det dock grusväg och asfalt igen vilket är lite jobbigt. Speciellt då etappen visar sig vara 2 km längre än vad vi räknat på.

Trots allt tycker jag att det har varit en bra dag; finare vyer, betydligt mer varierat underlag och inte mycket trafik (på asfaltsavsnitten). Inga blåsor, eller skav. Kroppen har förstås varit lite trögstartad efter raster och gångpauser på grund av stelhet från igår. Men ändå betydligt mindre än vad jag väntat mig.

2019-07-12 Borgsjö – Bräcke

Uppskattad dagsetapp: 41 km
Avverkad sträcka: 42,41 km.
Dagens film.

Underlag: 60% grusvägar och 40 % stigar mellan Borgsjö och Länsgränsen. Ca 70% grusvägar, 15% stigar, 15% asfalt från Länsgränsen till Bräcke.

Det tar emot att starta idag. Det är rätt så ”gött” att sitta på campingstugans altan med en kopp kaffe och bara njuta av morgonen. Har inte någon jättelust direkt att börja göra mig iordning för att ge mig iväg på dagens etapp. Känner också av höger framsida lår en del. Det är inte lika mycket som igår kväll, men det finns där. Har dock varit beredd på att de två, tre första dagarna ska vara tuffa både fysiskt och psykiskt. Sedan hoppas jag ha kommit in i det hela.

Startar, som vanligt, i ett mycket lugnt tempo och efter en stund har väl den värsta stelheten börjat släppa. Hela första milen är dock ganska jobbig då det är väldigt mycket naturstig och traktorväg om vart annat. En hel del uppför dessutom. Efter ganska precis dyker det upp en, nästan övervuxen, rastplats längs den väg/stig som leden följer i skogen. Gräset är så högt runt omkring att jag får sitta på själva bordet och ha fötterna på en av bänkarna. Efter lite mellanmål känner jag mig betydligt piggare.

Nästan helt övervuxen rastplats…

Mil nummer två är mer lättlöpt då det mest är ganska plan grusväg. När jag börjar närma mig 20 km tycker jag att börjar bli läge för nästa paus. Kommer till en stängd motorbana med gott om bord. Verkar ju perfekt, men tyvärr hittar jag ingen vattenkran någonstans och eftersom både sportdryck och vattnet i min extraflaska är slut är det bara att fortsätta. Tack och lov dyker det efter ytterligare en km upp en skylt om vatten (och sängplatser) för pilgrimer.

Vatten! Tack och lov 🙂

Viker av från leden och fortsätter grusvägen fram ca 100 meter. Framme vid det som kallas Kungsstugan blir det både kallt vatten, en kopp kaffe, samt en mycket trevlig pratstund med ägaren Stefan Berg. Han är ett av flera exempel på hur människor utmed leden stöttar pilgrimer på olika sätt. Det kan vara vatten, mat, sängplatser, eller bara en stol att vila på. Äter min medhavda lunch och fyller på sportdryck och vatten. När jag ger mig av meddelar jag min hustru att jag nu lämnar Jämtkrogen. Jag har nämligen fått reda på att stugan ursprungligen varit ett mycket gammalt värdshus med just det namnet. Detta meddelande skapar dock en del förvirring (och oro över löparens mentala tillstånd) då hotellet vi ska bo på i Bräcke och där hon just nu befinner sig heter precis samma sak…

Eftermiddagen är ganska lik förmiddagen, men med mer grusväg än naturstig. Är förvånansvärt pigg, det går bra att springa och jag känner mig så pass fräsch att jag hoppar över mellanmålet. Jag gissar att det är ungefär en halvmil kvar till Bräcke när en ordentlig regnskur drar över mig. Jag är glad att jag införskaffat en ordentlig löparregnjacka. Är också mycket tacksam att den åska jag hör i fjärran inte kommer närmare. Minnet är naturligtvis lite selektivt, men med tanke på hur det kändes i början av dagen innan jag gav mig av från Borgsjö tycker jag det är fascinerande att jag känt mig såpass pigg under dagen. Fötterna mår fortsatt bra och känningen i låret har känts mindre och mindre under dagen och gör sig nu betydligt mindre påmind än igår kväll.

2019-07-13 Bräcke – Pilgrimstad

Uppskattad dagsetapp: 41 km
Avverkad sträcka: 45,38 km.
Dagens foton i filmform.

Underlag: Mellan Bräcke och Gällö ca 60% asfalt, 35% grusväg och resten stig. Från Gällö till Pilgrimstad ca 50% grusväg, 40% stigar, resten asfalt.

Jag hinner inte mer än ut ur Bräcke innan jag lyckas springa fel. Det är egentligen ingen fel på skyltningen och jag har dessutom noterat att leden fortsätter in i skogen på en motionsslinga. Ändå fortsätter jag grusvägen rakt fram. Dock dröjer det inte alltför länge innan jag upptäcker mitt misstag. Bortsett från detta lilla missöde är dagens första 10 km behagliga. Bra väder och lättlöpt terräng. Framme vid Revsundssjön tar jag paus och njuter av en fin dag och utsikt.

Fram till Gällö, där lunchpaus är planerad, bör jag nu 10 km kvar. Men när jag dubbelkollar mitt etappkort ser jag att förmiddagens etapp är 23 och inte 20 km (enligt våra beräkningar från guideboken!). Ja, ok då, 3 km extra är väl inte hela världen. Känner mig pigg och fräsch efter pausen vid sjön så det bör ju inte vara några problem. När löparklockan närmar sig 20 avverkade km ser jag Gällö i bortre ändan av sjön jag följer. Tror att de återstående kilometrarna kommer att följa E14 som jag nu är framme vid. Det gör den inte! Leden korsar vägen och följer sedan en skoterled rakt upp i skogen. Det går uppåt, vägen blir till stig och det börjar regna. Inbillar mig också att jag för mig bort från det samhälle jag såg. Markeringarna blir glesare och glesare och flera gånger funderar jag på om jag är vilse. Men just  som jag är på väg at vända kommer det en ny ledmarkering. Och så håller det på medan min klocka passerar 23, 24 och 25 km. På grund av regnet är jag nu också rejält blöt om skor och strumpor eftersom jag springer i ganska tät vegetation. När jag till slut når Gällö visar klockan nästan 28 km! Uppenbarligen är det en ny sträckning denna bit! Jag är blöt och kall, ordentligt låg på energi och känner mig helt slut. Av någon anledning har jag också på morgonen tagit ur påsen med torra kläder ur min ryggsäck. Hade inte jag och C bestämt möte här vet jag inte hur det gått…

Möte med supportande hustrun – Härlig energipåfyllning!

Efter klädbyte, hembakad pizza från ICA(!) och kaffe med våffla på hembygdsgården känner jag mig bättre. Energin återvänder.

Tänk vad torra kläder och lite mat kan göra för humöret. Är på mycket gott humör när jag fortsätter mot dagens mål i Pilgrimstad. Vid Revsunds kyrka möter jag 12-åriga Katle som vandrar tillsammans med sin mamma! Trevligt att byta några ord innan jag fortsätter.

Efter ett tag övergår grusvägen i skogsstig. Mycket löpbar sådan och det är riktigt härligt att springa. Och jag som hörde i Gällö att stigen fram till Pilgrimstad inte gick att springa på…. Men efter tag förstår jag vad de menade. Vissa bitar är så tekniska att jag måste ta stöd med händerna när jag ska upp och ner längs bergssidan.. Sedan får jag växla fram och tillbaka mellan löpning och vandring beroende på terrängen. Men det är helt ok eftersom det ändå är fin natur jag färdas genom. Sista två kilometrarna in mot Pilgrimstad är det väg igen. I Pilrimstad har det varit strul med boendet, men det har ordnat sig medan jag varit på väg. Det är bland annat därför man har support med sig 😉
I stället för ett rum på vandrarhem får vi nu bo hemma hos en supertrevlig familj där vi sitter uppe alldeles för länge på kvällen. Dagen kan med andra ord summeras med ’från högt till lågt till högt igen’ 🙂

2019-07-14 Pilgrimstad – Östersund

Uppskattad dagsetapp: 40 km
Avverkad sträcka: 38,49 km.
Dagens lilla film.

Underlag: Från Pilgrimstad till Brunflo ca 80% grusväg, resten asfalt och stigar. Från Brunflo till Östersund ca 70% grusväg, resten asfalt och stigar.

Det är mulet och lagom varmt när jag ger mig av från Pilgrimstad och jag tycker det är skönt att dagens etapp ”bara” är på 4 mil… Perspektiven ändras uppenbarligen.

Inte så mycket att säga om första milen. Det flyter på bra. Ganska snälla grusvägar att springa på. Ett fåtal korta gå-paus i uppförsbackar. Efter ganska precis 10 km kommer sedan en av alla utställda bänkar för pilgrimer och jag tar dagens första energipaus.

Vid ca 22 km passerar leden en bit utanför Brunflo. Här viker jag av enligt plan av och går in till samhället. Tycker att det är värt en extra km för att kunna äta någon form av lagad mat. Om sedan en tunnbrödsrulle med räksallad är ”riktig” mat kan ju förstås diskuteras, men som energi under långa löppass fungerar det i alla fall bra. Avslutar sedan visiten med en kopp kaffe på ICA innan jag vänder åter till leden. Medan jag vandrar funderar jag på vad barnfamiljerna inne på Sibylla tänkte när det står en galning i löparkläder och häller vitt pulver i flaskor som sedan fylls med vatten… 😀

Stora delar stig längs järnvägen under eftermiddagen

Resten av eftermiddagen flyter på bra. Till största delen följer jag järnvägen och det är långa stunder en smal stig jag springer på. Har Storsjön på vänster sida och skymtar Östersund i fjärran. Sista kilometrarna in mot centrum går precis intill sjön, dock på en ganska trist asfaltsträcka.

Tycker dagen har gått ganska bra. Det har varit ”snälla” vägar och fina vyer ut mot vatten. Kroppen har också känts bra. Tycker mig ha kommit över de första 2-3 jobbiga dagarna. Dock ett litet orosmoln när vi går ner för att äta middag; en viss känning på båda höfternas utsida som jag inte känt tidigare kvällar. Någon form av ömhet och stelhet. Har försökt stretcha så gott jag kan. Får se hur det känns i morgon.

2019-07-15 Östersund – Vaplan

Uppskattad dagsetapp: 40 km
Avverkad sträcka: 38,64 km.
Dagens foton

Underlag: Från Östersund till Rödön ca 40% grusväg, 40% asfalt, 20% stigar. Rödön till Östersund ca 70% grusväg, nästan 30% asfalt, lite stig.

Dagen börjar inte bra. Stelheten i höften har inte släppt, dessutom är det kallt och en del blåst. Ger mig i alla fall iväg och är ganska omgående över på Frösön. Efter ungefär en km längs Storsjöns strand börjar det gå uppför och det fortsätter i säkert en halvmil. Dessutom en hel del partier i blött gräs. Efter 6 km pausar jag en stund vid en ”pilgrimssoffa”. Är då rejält trött trots att jag känner det som att jag gått mest hela tiden. Fortsätter förbi Frösö kyrka och stannar sedan till, trött och låg, på hembygdsgården efter 9 km och fikar. Känns lite bättre energimässigt när jag sedan åter ger mig ut på leden.

Springer nu en del, men det känns inte bra. Stelnar till och har känningar på/i höfternas utsida. Och stelheten vill heller inte släppa som den gjort tidigare dagar.

Efter knappa 15 km är jag nere på stranden mellan Frösön och Rödön och där är det ändå en ganska fin stig att springa på. Men ett par hundra meter längre fram kommer Rödöbron och den är riktigt hemsk! Ingen (!!!) vägren, bilar som kör 70 km/h och dessutom ett ordentligt krön mitt på bron vilket gör sikten mycket begränsad. Jag brukar inte vara rädd i trafiken, men när jag till slut är över på andra sidan ringer jag C och säger att jag lever!!

Rödöbron, ledens värsta passage

Bestämmer mig för lunchpaus strax efter bron, men tycker det är för kallt att sitta still och bestämmer mig därför att äta min medhavda lunch gående. Varför byter jag inte tröja, eller sätter på mig en varmare??

Försöker springa emellanåt, men orkar inte. Känns inte som att jag har någon kraft alls. Och jag har ont nu. Både när jag springer och när jag går. Det är nu, under dagens tredje mil som jag allvarligt börjar fundera på att avbryta det hela. Sjunker kraftlös ihop på ännu en pilgrimsoffa och försöker samla tankarna. Jag tycker att jag har löptränat som jag ska inför detta, ändå är det något som gör att kroppen nu säger ifrån. Kanske är det så att avsaknaden av styrka och rörlighet i min träning nu har tagit ut sin rätt. Det känns så i alla fall.

Nytt samtal till supporten innan jag fortsätter; går det att vara kvar på etappmålet en extra natt? Jag kanske ändå inte måste ta beslutet att avbryta just nu. Kanske kan det räcka med en vilodag.

Sista milen till Vaplan är en ren ”Death March”. Ett steg i taget, en fot framför den andra ,… Varje steg är en fysisk plåga, men till slut är jag i alla fall framme.

Efter dusch och middag diskuterar vi dagen och en eventuell fortsättning. Detta kom helt klart att bli resans absolut värsta dag och det känns som att jag kanske har sprungit 8 av dagens 38 km. Att det blir en vilodag i morgon är redan klart, men räcker det. Jag är rädd för att mina problem ändå kommer tillbaka när/om jag kör igång igen och att det kommer att krävas återkommande längre pauser. Det känns inte roligt längre när jag ”vet” att problemen återkommer när jag fortsätter. Är det verkligen värt det?

Nog skulle jag, efter någon vilodag, kunna fortsätta mot Trondheim gående. Men det var ju inte därför jag kom hit. Det var ju för att springa leden (eller det mesta av den i alla fall). Vi får se hur det känns i morgon.

2019-07-16 Det är över :'(

En stunds reflektion och eftertanke i Vaplan

Var går gränsen? I vilket läge struntar man i att kroppen säger ifrån och kämpar vidare? För mig, just nu, går gränsen här. Efter 254,5 km på 6 dagar (ett drygt maraton per dag) säger höfterna ifrån :’(
Jag är med andra ord inte ett dugg bättre idag jämfört med igår och jag vet inte hur långt jag skulle kunna gå idag utan smärta (för att springa känns inte som att det är att tänka på).

Hade det bara varit en (eller två) dag(ar) kvar hade jag trotsat smärtan, stoppat i mig en Alvedon och bara bitit ihop, men med halva leden kvar känner jag inte att det är värt det helt enkelt. Det skulle vara ett alltför högt pris att betala att inte kunna springa på mycket länge efteråt.

Men det var en häftig dröm och målsättning att springa S:t Olavsleden och jag har väldigt svårt att vara missnöjd med att ändå ha tagit mig så långt som jag gjorde. Och jag är oändligt tacksam dels mot min familj som låtit mig lägga så mycket tid på förberedelser som jag gjort och dels mot min hustru som ställt upp och supportat mig längs vägen.

En ”viss” symbolik; pilgrimskransen sprack när jag bröt

Tankar, reflektioner, utvärdering, etc.

Dagen då jag bröt var jag, mer eller mindre, 100% säker på att ” Ok, nu har jag testat och jag kom ganska långt. Men det räcker så!”. Jag var mer än nöjd med att ändå ha tagit mig så pass långt som jag ändå gjorde och jag kunde inte se varför jag skulle utsätta mig för detta en gång till. Men smärtminnet är ju som bekant väldigt kort…
Bara några dagar senare visste jag att jag kommer att åka tillbaka. Den stora frågan är väl egentligen om jag fortsätter från Vaplan där jag bröt, eller om jag börjar om från Selångers kyrkoruin.

Så vad tar jag då med mig från sommarens tur längs världens nordligaste pilgrimsled? Vilka lärdomar drar jag?

Först och främst känslan av att ha ”växt” betydligt genom att våga pröva något som jag aldrig gjort tidigare. Det är genom att utmana sig själv och pröva sina gränser som man också får reda på vad man faktiskt klarar av. Och det är betydligt mer än vad man kanske kan tro.
Det är som Johan Steene sagt “Det är en trygghet att veta att man tål så oerhört mycket mer än man tror”.
Och just detta, att jag klarat så mycket mer än vad jag tidigare varit i närheten av, gör att ETT maraton inte längre känns långt. Missförstå mig rätt; det är klart att det är långt och det är klart att det gör ont på slutet, men mentalt känns det inte längre jobbigt. Jag kan ju vila så länge som behövs efteråt.

Kunde jag ha gjort något annorlunda? Nej, jag känner inte så. Tycker att jag förberedde mig så bra som jag kunde utifrån den erfarenhet jag har.

Kan/kommer jag att göra något annorlunda nästa gång? Absolut! Alla löpare vet egentligen att man behöver träna både styrka och rörlighet. Men, och detta är en av mina viktigaste ”take aways”, om man ”kommer undan” med att skippa detta och kan ändå kan springa maraton och något ultralopp så var i alla fall min motivation för annat än rena löppass i det närmaste obefintlig. Visst har jag varit stel och haft lite ont efter längre lopp, men allt har ju gått över med lite vila. Jag har aldrig varit i närheten av att utsätta kroppen för den påfrestning jag nu gjorde och kunde inte ta in de goda råd jag fick om både stretching och vilodagar.

Så till nästa gång;

  • Styrka och rörlighet i träningsschemat
  • Kanske ett upplägg med inplanerade vilodagar. Kanske någon form av ”Spring 4 dagar, vila 1”
  • Överväger också ett träningsblock på 4*1 mil, fyra dagar i rad, någon månad innan för att se hur kroppen reagerar på ansträngningen.

Only those who will risk going too far can possibly find out how far one can go.
/ T.S Eliot

Drömmen om Nidaros lever vidare!!