2018 Jämtlandstriangeln

Bakgrund

I Juni 2015 deltog jag i min allra första löpartävling (Österåkersmilen) och tre veckor senare, i ca 27 graders strålande solsken, kämpade jag mig också igenom mitt första halvmaraton (Runrundan i Vallentuna). Senare samma sommar, i augusti, fjällvandrade familjen för första gången. Vi hade fått tips om Jämtlandstriangeln som en bra introduktion till fjällen. Detta är en välbesökt led och det var ganska gott om vandrare. Men vi mötte också folk som sprang. Hela leden. 47 km. I fjällterräng. Nog hade jag hört om galna människor, men detta…

Min egen väg till denna galenskap låg dock inte längre fram i tiden än ett år. Sommaren 2016 läste jag Rune Larssons bok ”Löparglädje” under semestern och även om jag just genomfört mitt första maraton väckte Runes bok tankar på ännu längre distanser. Och när jag sedan hörde Emelie Forsberg intervjuas i Maratonpodden där hon tipsade om att springa i Jämtlandsfjällen som en bra introduktion till bergslöpning hade tankarna om ett löparliv delvis utanför elljusspår och gångvägar ordentligt fått fäste. Våren 2017 var sedan första löpturen på vår lokala vandringsled Gruvdammsrundan, något som gav mersmak.

Så när det 2018 återigen blev dags att vandra Jämtlandstriangeln sa jag ”Då ska vi boka in en extradag så att jag kan springa hela triangeln efteråt”. Sagt och gjort, en extradag bokades.

Vädret under vår vandring är precis så varierande som det kan vara i fjällen; dag 1 inleds med viss molnighet, men övergår sedan i ett ordentligt regnväder. Dag 2 vandrar vi hela dagen utan ett moln i sikte. På dag 3 är det en tät dimma, men uppehåll. Under dagen lättar sedan dimman och vi vandrar i ett lätt duggregn. Inför den fjärde dagen, då jag ska springa, utlovar prognosen stabilt väder med viss molnighet. Liten risk för åska och nederbörd. Bra förutsättningar med andra ord.

Varierat väder i fjällen… 😉

Kvällen innan; kan (och vågar) jag verkligen??

På kvällen drabbas jag av stora skälvan; ska jag verkligen ge mig på att springa hela triangeln? Vad händer om jag inte orkar? Och tänk om det skulle hända något? Tankarna snurrar och jag känner mig allt mer tveksam till det hela. Och så kommer det dåliga samvetet krypande; här har jag propsat på för en extradag för att kunna springa och så kanske jag är på väg att ”backa ur”…

Efter att ha ältat fram och tillbaka ett bra tag säger hustrun ”Men skulle du kunna gå hela på en dag då?”. ”Ja, självklart! Jag kommer ju inte att ha någon tung packning.”. ”Men tänk att du ska gå den då och sedan springer du där du kan!”. Det här blir en mental ”game changer”! Dessutom finns vindskyddet/nödstugan vid Spåime halvvägs mellan Storulvån och Sylarna. Jag kan med andra ord skjuta upp beslutet om jag ska springa hela triangeln till först denna stuga och sedan även tills jag är framme vid Sylarna. Först därefter måste jag bestämma mig för om jag ska fortsätta eller vända om. Och helt plötsligt har det som kändes så skrämmande och nästan för stort blivit fullt hanterbart.

Tisdagen den 24 juli; Nu kör vi!

Väderprognosens stabila uppehållsväder ser ut att stämma väldigt bra; sol, men inte för varmt, samt några enstaka moln på himlen. Känns bra att inte behöva tänka så mycket på vädret idag. Löparvästen är packad med energi för dagen, samt förstärkningsplagg och regnskydd. Trots allt är det fjällen jag ska springa i och OM vädret skulle skifta så skiftar det snabbt. Och skulle det bli riktigt illa finns det nödstugor/vindskydd halvvägs på varje delsträcka. Tanken är också att stanna vid dessa stugor för att fylla på med energi.

Storulvån – Sylarna; Det går ju bra det här 🙂

Klockan är ca 08:30 när jag ger mig iväg från Storulvån. Den första riktiga stigningen är en ganska knölig backe med mycket sten i och här är det bara att gå.

Backen upp från Storulvån (bild från 2015 års vandring)

Efter backen går det ganska bra att springa igen och efter ca 3 km är jag framme vid hängbron över Lill-Ulvån.

Nedanför backen; hängbron över Lill-Ulvån (bilden tagen 23/7)

Tar det försiktigt nerför den smala spången och springer sedan ut på bron. Det är en väldigt speciell känsla, ungefär som att springa på en tjock skumgummimatta där jag hela tiden sjunker ner. Dessutom är det en viss rörelse i sidled. Skönt att inte möta någon här.  Löpningen fortsätter på andra sidan. Landskapet är svagt kuperat, vyerna fantastiska och ibland är jag bara tvungen att stanna upp och bara njuta. Det är mer eller mindre stenigt hela tiden, men än så länge har jag klarat mig ifrån att snubbla.

Med tungan rätt i mun så går det bra ^^

Lite drygt en timme efter start är jag framme vid vindskyddet i Spåime.  Tar en kort paus, fyller på med lite energi och meddelar sedan att jag fortsätter mot Sylarna. Att vända tillbaka finns inte på kartan och nu, här ute på fjället, förstår jag inte vad det var jag oroade mig så mycket för igår kväll …

Vindskyddet/Nödstugan vid Spåime

Klockan har ännu inte slagit tio och förutom de två pausande vandrarna, som kom från Sylarna, är jag ännu ensam. Himlen är blå med endast ett par ljusa molntussar. Just nu finns det ingenting som bekymrar och jag njuter i fulla drag av naturen, vädret och av den fantastiska känslan av att vara Här och Nu.

Med sikte på Sylmassivet

Efter ett par km ganska flack löpning går vägen nu neråt och jag kommer fram till ”korsningen” där man väljer att antingen gå över bron och fortsätta upp mot Sylarna, eller tar vägen uppför berget i riktning mot Blåhammaren. Själv ska jag hela vägen upp till Sylarna för en paus. De sista 3 kilometrarna efter bron är steniga och en del spångar, så det blir till att varva löpning och gång.

Nästan framme vid Sylarnas fjällstation

Är framme vid fjällstationen knappt 2,5 h efter starten från Storulvån och jag har redan bestämt mig för att fortsätta hela vägen runt. Detta meddelas också till ”basen”. Ca en halvtimme senare, efter kaffe och kanelbulle, ger jag mig av och tar sikte på Blåhammaren.

Sylarna – Blåhammaren; På mage i fjällen

Från Sylarna är det samma väg tillbaka som jag kom från bron över Enan. På andra sidan går det ganska brant uppåt i kanske 3 km så jag fortsätter att gå. Det är dock en ”viss” skillnad att gå med en lätt packad löparväst jämfört med vandringsryggsäcken…

Efter stigningen vänder det utför igen och det är på nytt ganska lättlöpt ner mot Enkälen som är vindskyddet mellan Sylarna och Blåhammaren. Strax innan stugan, kanske en km ifrån, gör jag misstaget jag hela tiden tänkte att jag inte får göra; jag tittar upp och njuter av vidderna. Samtidigt som jag springer. Sekunden senare ligger jag raklång på marken. Tack och lov landar jag förhållandevis mjukt. Jag hör visserligen ngt knaka till, men efter en snabb ”damage control” kan jag konstatera att det varken är knän, händer eller glasögon som gått sönder. Måste vara telefondisplayen, men jag vågar inte ta upp den och kontrollera. I fallet har jag tagit emot mig med händerna och jag är oändligt tacksam att jag sprungit med cykelhandskar. Inga skrapsår på händerna således. Känner dock en kraftig domning i ena handen, men när jag börjar röra på fingrarna känns ingen smärta. Ingenting verkar brutet. Resten av sträckan fram till vindskyddet går jag för att få igång kroppen igen.

Ca en km kvar till till Enkälen. Och ett par sekunder till ett blodigt knä och en spräckt telefondisplay.

Väl framme vid vindskyddet meddelar jag familjen: ”Har trillat en gång. Displayen ngt spräckt, men inte så mycket lät det som… I övrigt ganska ok”. Tvättar av knät och fortsätter sedan efter ett par minuter.

Kroppen är ännu lite öm efter fallet och dessutom väntar en ny ordentlig stigning så det blir betydligt mer gång än löpning upp mot Blåhammaren.

Blåhammarens fjällstation

Dryga tre timmar efter starten från Sylarna meddelar jag att jag är framme vid Blåhammarens fjällstation. Även en del vandrare anländer. De har antingen startat sin dag från Sylarna eller som, precis som jag, startat från Storulvån (men då gått direkt till Blåhammaren). De flesta vandrare drar sig mot sina rum, men jag går direkt till matsalen där fiket ännu är öppet (de stänger senare för att förbereda kvällens middag). Pausen blir lite längre än på Sylarna eftersom jag passar på att äta lite mer under detta stopp.

Knappt tre kvart efter ankomst till Blåhammaren meddelar jag att jag fortsätter ut på sista etappen (tillbaka mot Storulvån)

Blåhammaren – Storulvån; It’s all downhill from here

Sträckan mellan fjällstationen och Ulvåtjärns vindskydd går ganska bra att springa. På ett par ställen, där det antingen är ganska brant eller väldigt mycket stenar/rötter, går jag dock. Får ett par möten med folk som är på väg upp till Blåhammaren, men fler löpare har jag inte sett idag.

På väg utför 😉

Efter ungefär en timme är jag nere vid vindskyddet. Det blir dock ett ganska kort stopp då en familj renar är ganska misstänksamma och håller mig under noggrann uppsikt. Meddelar min ankomst till stugan, men får sedan en del gel på fingrarna när jag fyller på med energi. Med tanke på att renarna har en kalv vill jag inte oroa dem mer än nödvändigt och tänker att jag får tvätta av mig längre fram (man korsar ett vattendrag strax efter) och också höra av mig till familjen.

Ulvåtjärns vindskydd och en familj renar verkade tycka att stugan var deras…

Vattendraget efter stugan är inte många minuter bort, men det är tillräckligt för att jag helt ska glömma bort att höra av mig. Får efteråt höra att familjen började undra om det hänt mig något. Lyckligt ovetande om den oro min miss tyvärr orsakar springer jag glatt vidare. Det är nära nu!

Ett par km från Storulvån finns en rastplats där vi, på våra vandringar, brukar pausa en stund för att pusta ut efter den steniga backen. Här stannar jag till och meddelar att ”Nu är jag vid bordet ovanför backen”. För någon form av ”välkomstkommitté” vill man ju ändå ha 😉

”Bordet” ovanför backen och ett allra sista stopp innan jag är tillbaka. (Bild från 23/7)

I backen ner mot Storulvån möter jag ett par vandrare som jag byter några ord med. De började sin vistelse med att springa triangeln och nu ska de vandra den. Det visar sig att vi faktiskt möttes ute på leden, när vi gick från Sylarna mot Storulvån mötte vi dem nere vid korsningen. Och anledningen till att jag specifikt minns dem är att kvinnan hade stannat till efter bron och gått tillbaka över och tittat på skyltarna. ”Var ni på fel väg?” frågar jag. ”Nej, vi skulle bara kolla hur långt vi hade kvar upp till Sylarna”. Så då fick det sin förklaring.

Den allra sista kilometern till Storulvån njuter jag i fulla drag. Jag har klarat något som jag aldrig varit i närheten av förut. Att utmana sig själv och sina egna mentala spärrar för att sedan klara av det är en mäktig känsla. Att sedan se familjen stå och vänta nedanför fjällstationen är härligt. Det är inte för inte som armarna åker i vädret i en segergest 🙂

Mycket glad och nöjd efter en fantastisk dag längs Jämtlandstriangeln

Etapper

Min Garmin har registrerat följande data för dagen;

Storulvån – Sylarna: 16,10 km

Höjdprofil Storulvån – Sylarna

Sylarna – Blåhammaren 18,43 km

Höjdprofil Sylarna – Blåhammaren

Blåhammaren – Storulvån 12,22 km

Höjdprofil Blåhammaren – Storulvån

Total distans: 46,75 km